jag ringer dig om en stund
Det är något med det här stället. Vid den här tiden. Det är så återkommande. Och så är det ju det där med familj. Och att jag faktiskt släppt in någon i den här gemenskapen en gång. Jag kan knappt minnas det. Fast det inte alls var särskilt länge sedan. Men när telefonen ringer här och mamma svarar "ja men hej duuu" med ett utdraget du, som att det är någon man vet ska ringa - tänker jag alltid att det är han. Vilket förstås är helt befängt. Jag vill inte att det ska vara det. Jag har inget behov av det. Men för en tusendels sekund så tänker jag - vi frågar frågor i aftonbladet nu - jag ringer dig senare. Eller - vi är mitt i maten, jag ringer dig strax. Jag tänker alltid att jag ska ringa upp. Aldrig att jag faktiskt tar samtalet. Jag ringer upp, jag skjuter upp. En liten stund till. För det var väl det vi gjorde? Sköt upp? Flyttade fram smärtgränsen en dag till, en månad till, ett år till. Tills det blev... för många.
Vid nyår i år löper alla löften ut. De man gav varandra året innan. Då kan man liksom ta tillbaks och sudda ut sådant man råkade säga. För jag avskyr att det där inte lämnar mig ifred. Det han alldeles uppenbart slängde ur sig i stunden.
När klockan slår tolv i år hånglar jag upp en fransman utan att låta det betyda mer än det glas champagne jag håller i min hand, klänningen jag just köpt eller raketerna som kommer explodera över hammarby sjöstad. Exakt ett år senare.
//
