Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Läget är liksom samma den här eftermiddagen. Det är stopp nu. "Hur mår du egentligen" haglar över mig. Trots att detta hördes i trakterna runt Skärmarbrink imorse:

O: du har blivit mycket gladare sen vi började umgås
E: hur vet du det?
O: men förut satt du ju bara här med ditt vin och lyssnade på morrissey och sån där konstig amerikansk rock
E: va? vin? när har du sett det?
O: det lät bättre än te som du egentligen dricker.
E: vi umgås åt helvete för mycket
O: I complete you
E: gå hem nu


//

Månadens anställda har inte tid att blogga idag. Hon skriver siffror på ett rutigt papper. Och hon gör det bra.

Latent panik. Det är mitt allmäntillstånd. Jag ser hur lugn ut som helst på utsidan, det liksom sipprar fram ibland bara. Paniken. Det yttrar sig genom att jag ibland lyckas gråta en skvätt framför datorn hemma och så då när kroppen vill krypa ur sitt eget skinn. Då när jag är arg, klagar högljutt på maten på restaurang och avvärjer alla eventuella ömhetsbetygelser från någon som förstås inte alls ser att jag har ett pågående vulkanutbrott inuti kroppen. Lite kommer ut när jag sover. Jag drömmer om den där bilolyckan. Med den där balken av stål som hinner genomborra mig innan jag vaknar. Jag ser det där kaoset så verkligt. Lyktorna på mötande trafik, hur bilen nästan tippar över på sidan så det slår gnistor i asfalten när plåt släpas längs marken. Sedan kommer balken och blodet. Det är vidrigt. Jag drömmer också om det där sveket. Och den där känslan av att det inte får vara sant. Som att dö fast bara halvvägs. Jag trycker på "show more posts" på facebook och ser Emma is speachless.  Jag vet inte vilket som är värst.

Latent panik är egentligen ett bättre ord, om än närbesläktat med ångest. Min trogne följeslagare. Han sitter här bredvid mig nu. Han heter budget idag. Men han har fler namn.

//

Tack facebook. På något sätt. För nu vet jag ju. Det är för mycket som stämmer. Eller inte stämmer. Jag såg det när jag satt hemma imorse och åt frukost. Kroppen stängde omedelbart av det självklara. Hunger. Så jag lär bli smal i alla fall.

//

O: Man vill ju utbrista "va mysigt vi har!" - hela tiden.

E: eh...utbrista?

O: Ja!

E: Jo, för att vara pausunderhållning är det ganska mysigt.

O: Pausunderhållning?

E: Ja, men du vet.

O: (gör minen)

E: jag duschar nu, ska du duscha idag eller?

O: Nej.

Man tänker ju att den som ska föreställa att älska mig helst skulle vilja ha måndagsemma. För då är jag liksom som minst älskvärd. Måndagsemma är bakis dag tre, har inga rena trosor mer än Lindex noppriga och förhoppningsvis något extra par bikinitrosor som lyckades undkomma Möckelns grumliga vatten i somras. Måndagsemma har alltid myskläder - den i mäns ögon värsta sortens - velourbyxor från H&M:s rea, någon gammal killes tshirt och strumpor med lustiga figurer på. Till det britneyspershår, pytteliten lägenhet och inte särskild goda kockkunskaper (för att vara snäll). Måndagsemma vill gärna ha saltlakrits fast hon lovat att inte äta det på hela veckan och hon vill hellre bli kliad i håret än förförd. Hon vill se på meningslös tv och somna i någons armar som säger att hon är ju ganska fin ändå. Som säger att det där hon tänker på som tynger henne - det kommer att ordna sig.

Måndagsemma är en ganska sorglig syn. Hon har skapat sig själv utifrån teorin att hon är alla fula adjektiv som Han kan komma på. Fånig är ett av dem. Osexig ett annat. Hon har skapat sig själv efter att ha hemfallit åt en trygghet som aldrig fanns. Hon har sedan lutat sig mot det. Att hon liksom duger. På måndagar också.

Jag hatar Måndagsemma. Jag vill krypa ur hennes skinn.

//

Det är kul att du typ inte förstått hur mycket vi ses. Eller nu kanske du har det? Jag känner knappt igen min lägenhet längre, så mycket har jag varit hos dig. Om muhammed inte vill komma till berget får väl berget komma till muhammed eller hur man nu säger.

O

//e

Förra veckan var jag på riktigt inte månadens anställda. Och definitivt inte veckans. Idag har jag inget val. Jag måste vara duktig hela dagen. Detta trots ett lätt illamående som suttit i nu sedan i fredags när undermålig middag i kombination med ett oändligt antal Whiskey Sour inte kan misstas för en hälsokur. Lördagen passerade således i ett töcken. Ett trevligt töcken men ett töcken. Jag klagade hela dagen, deklarerade att nu minsann ska det bli bot och bättring. Ikväll blir det lugna gatan. Samtidigt kunde man konstatera vid 16-tiden att det endast återstod cirka tre timmar innan champagne, vodka lime, torrt vitt vin och en skvätt limoncello till efterrätt. Igår botade jag tröttheten via kopiösa mängder kaffe, te, cola light och citronsaft. Med salt mat, mintpastiller och feta såser. Med trevligt sällskap, lättsmälta nöjen och långsamma promenader (och mer kaffe).

Och så undrar man hur kroppen kan vara så trött på måndagen.

//

SF BIO -180,00

WAYNES COFFE -28,00

WAYNES COFFE -71,00

WAYNES COFFE -65,00

BERNS SALONGER -98,00

RESTAURANG GRILL -980,00

TAXI STOCKHOLM -339,61

WEEKDAYS -680,00

7-ELEVEN -20,00

RICHE MED TEATER -164,00

NK FILIPPA K DAM -1 400,00


Lägg gärna märke till att jag under en hel dag bott på Waynes Coffe på Kungsgatan. Lägg också märke till bristen på kvitton från Coop, Videofilm Stockholm, Ica Globen och Sats Sportsclub.

Det är inte sådana dagar nu. Det bara är inte det.

//

Nej nu får det vara färdigjobbat för månadens anställde. Så här har dagen sett ut:

09.30-11.30: Surfar, svarar på två mail.

11.30-12.15: Hämtar DJ-utrustning i Tallkrogen.

12.15-12.30: Ordnar så att jag slipper bära DJ-utrustningen.

12.30-12.45: Snabblunch på Blueberry Lifestyle.

12.45-13.00: Filippa K på NK - vilken väska ska jag ta? Svart eller röd?

13.00-13-15: NK Parfymeri - mm, den här luktar gott. Jag tar den.

13.15-13.30: Slöshoppar armband.

13.30-14.30: Letar efter nåt att ha på mig imorgon.

14.30-15.00: Handlar inför festen på Emmaus second hand.

15.00-16.00: Vj: ar på YouTube med O (mailledes).

Om man skulle ta och gå hem och duscha nu. Snart är det fest.

e

"Jag vill träffa dig ikväll. Igen"

"Ses vi sen?"

"Svara!"

"Jag går nu, ringer du sen?"

Och jag, jag går hem ensam och är fucked up.

//

Min professionella bedömning är att det tar cirka två månader för två personer att bli "ett par". Då har de hunnit bjuda varandra på middag, varit hemma hos varandra och myst på vardagkvällar och hunnit bekanta sig en smula med varandras kompisar. Ni vet, sådär så att man kramas lite överdrivet i bernskällaren när man råkar ses. På två månader har "paret" hunnit knulla så många gånger att det redan är en vana och "paret" har också synts på diverse tillställningar och etablissemang som varandras dejter. Till exempel en inflyttningsfest, en biopremiär eller någon av de bådas firmafest. Observera att det här gäller vanliga människor. Se mail nedan.

Det konstiga är att trots att vi inte ligger som kaniner och trots allt du säger till mig så kan jag bara tänka mig träffa dig just nu. 

Jag tittar typ knappt på andra tjejer (ja jag vet att du tittar på andra killar, du har redan sagt det). Eller är det kanske på grund av det. Jag låter ju lite skadad.

O.

//e

Jag undrar varför jag någonsin jobbat så att tårarna sprutat. Så att ångesten legat som en hinna över tangentbordet. Det var så här i backspegeln - inte onödigt kanske - men onekligen är otack världens lön. Jag driver nu omkring i en smått fantastisk tillvaro i jämförelse. Där min åhörare uppmärksamt lyssnar till vad jag har att säga. Tar mig på orden och pratar om min kompetens på ett väldigt amerikanskt manér. Jag suger i mig det. Går hem tidigt och har fritid på vardagar. Jag hänger framför tv: n, skriver mycket och träffar vänner utan att ha en tid att passa, utan att mobilen ringer och avbryter varannan stavelse och utan att de där mailen drypande av än mer ångest fullkomligt rasar in under de timmar när man inte betar av dem löpande. Ett efter ett. Ja, jag har ett bättre liv. Ett rikare.

Men jag tänker på honom hela tiden. Det är egentligen en obruten tanke. Den ligger där som en binnikemask under hela lunchen där jag faktiskt lyssnade tämligen intensivt på någon. Under hela natten är tanken intakt. När tidningsbudet slår ner gratis-DN i brevinkastet, när jag nästan vaknat och drömmer ytliga, osammanhängande drömmar. Han står bredvid när hundarna i drömmen slaktas, han är butiksbiträdet på Vivo och han svischar förbi mig på Götgatan vid lunchtid. Han sitter bakom gardinen där borta och det är han som byter glödlampa på plan 7. Det är som en adventskalender där det aldrig blir den 24:e.

//e

Igår ville jag inte dela min lägenhet med en enda människa. Det finns inte någon jag saknade. Jag ville vara ensam. Det var ljuvligt. Jag såg på videokväll hos Luuk med Leif Silbersky och somnade framför någon dokumentär om tossiga amerikaner som på eget bevåg vaktar gränsen mot Mexico för att stoppa illegal invandring. Jag bytte lakan (jag har fått dille på det där) och mådde just inte särskilt dåligt. Det kändes okej. Jag saknade min dator och telefonen var ovanligt tyst. Men det var bra. Jag har ett bättre liv nu. Bara så. Ett bättre liv.

Kroppen har det inte så härligt. Den blir andfådd vid minste lilla och igår vägrade den träna. Den bara satt på en bänk på gymmet och stirrade hålögt framför sig. Efter 40 minuter gick den hem. Fetare än någonsin. För jag har gått upp igen. 2 kilo. Det är väl champagne. Eller brunch med bacon som jag tydligen börjat äta två gånger i veckan. Jag agerar som att helgen inte fanns. Som att den var ett stycke liv på paus. Eller vänta - jag tänker så om allt liv! Ja men det här ja- det gör jag bara sålänge- går jag omkring och tänker. Jag gör bara det här i väntan på, för att få tiden att gå, i brist på annat.

Nu ska jag äta frukostfralla med hushållsost som jag låtsas är kvarg med ett rått ägg i. Åh, vad smal jag ska bli av kvargen.

//

7-ELEVEN 4121109 -29,00

WHYRED AB -350,00

WHYRED AB -350,00

SYSTEMBOLAGET ST -178,00

NORDISKA KOMPANI -350,00

WAYNES COFFEE -90,00

NK KOSMETIK -612,00

TAXIKURIR STOCKH -167,00

XX7-ELEVEN 113 S -89,00

TAXIKURIR STOCKH -131,00

TAXIKURIR STOCKH -67,00

RICHE MED TEATER -130,00

RICHE MED TEATER -130,00

BERNS SALONGER & -98,00

BERNS SALONGER & -98,00

BERNS SALONGER & -98,00

BERNS SALONGER & -98,00

MCDONALDS NACKA -60,00

Varje måndag känns det som att man vill leva som asket resten av livet. Man vill sluta gå ut, gifta sig lite granna och dricka måttliga mängder champagne. Inte så omåttliga mängder så att man är helt perplex inför det faktum att bli ifrågasatt gällande sagda nykterhet utanför Spyan 03.30. Idag vill jag således bara gå och träna, göra egna lunchlådor inför hela veckan, tvätta mina inrökta Bernspaltor och tänka på bevarad fräschör inför 30 plus-strecket och sova mina modiga 8 timmar.

Men så kryper det in, den här veckan redan på måndagen. Middagsbokning inför lördagen, kläder till festen på fredagen. Och då är det redan kört. Då har det redan fallit. För det blir hallondrinkar redan vid fem på lördagen. På ömma fredagsfötter. Det blir inga åtta timmar i helgen. Det blir tre. Och feta bruncher till frukost. Kroppen måste undra vad fan jag hålls med. Vad gör du, säger den. Lagar mig, säger jag. Med god, god mat, drinkar i fantastiska kvinnors sällskap och nya saker att känna sig fin i. Sämre kan man ha det.

//

Han är liksom som död nu. Död på prov. Under tiden är jag nästan avtrubbad. Jag har inget att erbjuda. Det är som om jag har en viss mängd kärlek, en viss mängd ledsenhet och en väldigt begränsad mängd ömhet. Att ge bort. Och reservlagren är slut. Som en toalett som spolats för många gånger i. Ömhet är det enda jag bjuder på och bara när jag får dåligt samvete. När jag vet att jag haft tourettes syndrom och sagt exakt vad jag tänker. Då tillåter jag mig att slå armarna om någon. Säga förlåt kanske. Låna ut min arm en stund. Låta någon annan hålla om mig när jag somnar. Kärlek är det värre ställt med och det är ingen idé att försöka göra mig lite hälsosamt svartsjuk, eska om bekräftelse eller försöka sig på att lita på mig. Glöm det.

Men låt honom vara ber K och slår armarna om sig själv när tanterna börjar rynka på näsan åt skavankerna hos någon hon en gång älskat. Låt honom vara. Jag kan inte säga så. Det finns ingen respekt. Ingen ömsesidig uppgörelse kring hur vi beter oss. Hur vi hanterar oss. Så pendlar jag mellan att vara arg, att vara fullständigt likgiltig och så det värsta - att på riktigt tänka att "jag älskar dig". Att jag har alltid älskat dig. Men det går i vågor. Det där.

//

Kan vi inte äta middag på fredag då, undrade han när utsikterna var allt annat än goda. Jo, jag tar med en flaska champagne, lovade jag. Nu har jag fått le menu som bifogad pdf. Den är på franska och innehåller minst tre av mina topp fem-ingredienser som man kan laga saker av. Typ scampi, gräddigt ris (risotto) och den där ljuvliga crème ninon som, om man nu lyckas utan att hälla i för mycket lök, är det ljuvligaste av anordningar att sörpla i sig när veckan är slut. Tillsammans med champagne. Förvisso i skruttig lägenhet i Hornstull, men menyn lovar också musik som jag gillar på ett blandband som mixas ungefär precis som när vi var på Le bar Rouge för två veckor sedan. Han har på riktigt gjort IT-ålderns motsvarighet till ett blandband, dvs en spellista.

Det är lite för mycket. Jag måste nog andas på stan efteråt. Med män som inte gillar mig fullt så mycket. Med dem som inte tycker att jag är värd riktigt så mycket ansträngning, dyra råvaror och tröst.

//

Jag drömde mardrömmar inatt. Någon gång strax efter att tidningsbudet knövlat ner min gratisprenumeration av DN i brevinkastet (ja, det låter som att en våldsverkare försöker bryta sig in i lägenheten). Jag vet inte exakt vad jag drömde längre men jag vet att jag skrek "har du legat med henne". Flera gånger. Det kan vara så att jag skrek det i sömnen. Jag vet att jag var utomhus och att jag rusade upp och ner för en trappa. Att jag slängde stolar, grät och upprepade det där "har du legat med henne" tills jag tappade rösten. Jenny och My satt i mitt kök (min lägenhet hade mirakulöst nog plötsligt ett kök) och de satt kvar när jag kom in och kastade sådant jag kom åt i golvet. Lampor, glas och små askar med smycken som ramlade ut och studsade över golvet. Jag svepte med hela armen över soffbordet och vräkte ner allting och jag sparkade sönder tv: n innan de båda tog mig i varsin arm och varsamt lade mig ner på sängen. Smekte mitt hår och mina trötta kinder. Jag vaknade av att jag bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont och så ekade det av det där "har du legat med henne" i huvudet. Jag var på riktigt arg, på riktigt ledsen och kände på riktigt den där känslan av att det får inte vara sant. Det får inte det. Sådär så att det svartnar. Sådär så att det blir omöjligt att bara finnas.

Då låg O där. Och jag ville inte omedelbart slänga ut honom på gatan. Han var kall och mumlade att han frös. Jag lade ömt mitt täcke över hans axlar, min arm runt hans nacke. Sedan sov vi.

//

Det är vardag nästan jämt. Och ändå går man bara omkring och längtar tills det ska bli fredag. Man borde göra tvärtom. Vila och ha tråkigt på helgerna och leva loppan under veckorna. Då har man som helg i fem dagar och vardag i två. Istället koncentreras allt som är tråkigt till fem långa regniga veckodagar. När man släpar sig till gymet, till tvättstugan och till jobbet fram och tillbaka oöverstigligt många gånger för så kort tidsperiod. Man äter spartanskt, accepterar sorgligt programutbud på tv: n och "passar på" att läsa den där boken som inte är så spännande men som man ändå bestämt mig för att läsa.

Det är så otroligt bonnigt att satsa allt på fredagen. Samtidigt är mina två personligheter - vardagsEmma och helgEmma - som det visat sig två helt inkompatibla personligheter. För dessa två kvinnor behöver jag dubbla uppsättningar skor - bekvämt fotriktiga och porrigt stolpiga (läs kalvskor). Jag behöver två män; en lugn trygg tönt från förorten och en champagneskrävlande festmagnet i innerstan. Jag behöver två kroppar, en heroinsmal och sönderhärjad helgkropp och en funktionell, muskulös vardagskropp. Istället släpar man omkring på samma jävla kropp, samma uppsättning män och nästan inga skor alls.

Det ska jag råda bot på i eftermiddag.

//

Jag har a l d r i g haft så mycket tvätt. Inte en enda gång. Alla lakan, alla handdukar, alla byxor, alla t-shirtar och a l l a trosor är smutsiga. Det inkluderar de där fem år gamla leopardstringen jag fått av någon kille någon gång, de där röda med volang på inklusive samtliga bikinitrosor. I oktober. Det beror förstås på att jag inte tvättat på en helg på mer än en månad. Jag har gjort trevligare saker. Promenerat runt Årstaviken, ätit fyratimmarsbruncher och sovit. Jag har gått på bio på eftermiddagen och spontanändrat planer i sista minuten. Men nu tvättar jag. Och kastar en del. Jag tvättar så gott som allt jag äger. Struntar i Leonard Cohen. Och bio. Skjuter upp gymandet några timmar. Jobbar knappt alls och äter mackor till middag.

Det finns inget jag hatar så mycket som att tvätta. Det är för mycket vardagsrealism. Jag vet inget konstigare än att prata med grannar när jag viker trosor och fläckiga handdukar ramlar ur tvättpåsar i hissen. Jag skulle med glädje betala, ja...1000 kronor i månaden i alla fall. För att slippa tvätta. Någon?

//

Jag tror inte att du behöver vara orolig för det, säger hon. Och det hjälper att hon säger det. Jag letar i bakhuvudet efter tillfällen när hon haft rätt förut. När sådant hon känt på sig stämt in på verkligheten bättre än det logiskt sett borde göra. Och jag kan nog plocka fram sådana tillfällen. Flera stycken. Jag väljer att tro på henne.

Det är ju bara måndag. För nödelen.

//

Jag brukar alltid somna med massor med apparater på play. Förutom tv: n ibland även dvd och dator. Ofta en lampa som jag inte orkar gå upp och släcka och så piper det i telefoner, rinner i element och slår i dörrar. Inatt stängde jag av tv: n, lade mig i sängen i mörkret med telefonen avstängd, datorn avstängd och elementet luftat. Jag lade mig ner och blundade för att försöka sova, istället för att tuppa av framför amerikaimporterade serier på femman. Jag sov hela natten tills klockan ringde. Jag vaknade inte en enda gång av tv-shop, nyhetsmorgons vinjett eller tvåans testbild. Rullgardinen var neddragen så inte ens solen väckte mig. Dörren stod öppen och det var precis lagom kallt över täcket och lagom varmt under.

Jag åt frukost hemma. Pannkakor som jag på ren impuls stekte igår. Det är det enda jag faktiskt kan laga. Det och te. Det som motsats till att rusa iväg halvväckt och köpa fralla och latte på seven eleven. Det där vidriga testet på swedbank.se har kanske hjälpt där. Fem latte i veckan är typ 28 000 per år. Herregud. Det är nästan två YSL Muse.

Kroppen kanske håller på att stilla sig? Den kanske håller på att bli hemmafru. Tack kroppen för måndagen så här långt. Du har skött dig bra.

//

Det som retar mig mest med det här att jag är så fucked up är att jag aldrig haft det som jag i någon mening går omkring och sörjer. Hur kan man då veta hur det ska kännas? Det att inte ständigt vara besviken.

Man ska aldrig pissa där det funnits kärlek. Men jag måste det. Jag måste ifrågasätta - fanns det någon gång kärlek i det där? Fem år och minst lika många utbrott av "jag älskar inte dig längre" har inte precis övertygat om motsatsen.

För tänka sig. Jag har aldrig sagt så. Till någon.

//

Du ser ledsen ut, säger han när han står påklädd i hallen och ska gå. Åh, tänker jag. Kanske kan jag klämma fram en tår när han gått. Jae! Jag vill det! Över någonting annat. Någon annan. Eller också bara kapitulera för en stund och krypa ihop hos honom. Han längtar ju efter det. Tar hela handen om bara jag ger honom ett aldrig så litet finger. Men nej. Jag sitter kvar. Och han går. Smäller lite hårdare i dörren än han brukar. Jag gråter inte när han gått heller. Jag byter sängkläder, tar en dusch, går och köper nya strumpor och dricker kaffe på Waynes i Globen City. Jag hatar alla barn som varit på High School Musical the ice tour och jag läser varenda tidning Pressbyrån kan uppbåda.

Hans status på Facebook är Everyday is like Sunday.

It's all my work.

//

Fredag! En hel helg kvar. Fast jag skulle behöva en helgpaus egentligen. Imorgon skulle jag vilja att kroppen kunde sluta vara så krypig. Jag skulle önska den kunde stilla sig och vilja gå en promenad i solen istället för att ligga kallsvettig och utslagen i sängen fram till klockan fyra. När det är dags igen. Dusch, strumpbyxor, sidenväska, taxi. Jag skulle vilja sova på söndag. På riktigt. Läsa tidningarna och vara klar tidigare än halv nio. På kvällen. Man tänker att det där skulle funka om det blev så sent idag att det är fysiskt omöjligt imorgon. Men det skulle bara spä på ångesten över att sitta inne. Och så skulle jag sitta sådär som jag gör då. Halvt om halvt på sängkanten och vicka med benet. Rastlöst zappa mellan kanalerna och slutligen ge upp och gå och lägga mig runt midnatt när jag fortfarande inte duschat. Men det skulle inte alls vara någon njutning på vägen dit.

Om kroppen bara kunde stilla sig. Vilja sitta inne en enda kväll och boka resor, planera framtid och äta nudlar i kalsonger och trosor. Men kroppen är bestämd på den punkten.

//

Häxan Surtant står alltid i sin butik och håller tummarna. Bokstavligen. Och så kniper hon ihop hela ansiktet och stampar med ena foten i marken. Och så väser hon mellan tänderna.

Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas.

Jag är hon.

En förjävla konstig sjukdom har drabbat kroppen.  Ynklighet tror jag den kallas. Eller eventuellt strejk. Det här innebär bland annat kallsvettningar, huvudvärk, andfåddhet, lite, lite feber, grotesk magkatarr och mycket stark ovilja mot att göra någonting annat än att ligga på sofflocket och glo på tv. Det innebär också mardrömmar fast på ett tvärtomvis. Så drömmer jag till exempel att allt blir precis som jag vill. Det betyder oftast att rätt män (ja, i plural) älskar mig till döds, att jag snubblar över jobb som passiv styrelseordförande och att jag skriver färdigt en bok i brådrasket som både säljer bra och är ett litterärt mästerverk. Det här är den värsta formen av mardrömmar. När man vaknar är det nämligen så otroligt oskönt att tvingas inse att livet inte alls är så härligt som det är på nätterna.

Under tiden är jag precis så förjävlig som omgivningen bara nästan klarar av. Eller omgivning och omgivning. Det är väl mest en person.

Jag har verkligen blivit groteskt ointressant. Och så ytlig så jag skäms. Om man inte visste bättre skulle man tro att du var ganska korkad, sade O i fredags. Det beror till största delen på att jag börjar så gott som alla meningar i O: s sällskap med "hallå". Igår hördes till exempel följande samtal i cyberspace:

O: Hallå

Jag: Hallå, du kan inte säga hallå innan jag sagt hallå.

O: Men hallå!

Jag: Gör om, gör rätt. Hallå!

O: Hallå!

Därutöver pratar jag bara om mat. Och kläder. Och utförsäljning av kläder. Och restauranger. Och krognotor. Och dörrvakter. Och klänningar. Och skor. Massor om skor. Och väskor.

Jag går liksom och väntar på att det ska börja. Det där som ska hända efteråt. Det är aldrig något som ska hända just nu. Jag är rastlös. Jag vill att nästa grej ska hända, att det ska bli nästa helg, nästa månad, nästa år.

Du vet att om jag bara varit annorlunda skulle vi varit hemma hos dig nu, säger jag när vi cirkulerat på Berns i en timme och tjatat in oss på spyan 04.18 för andra dagen i rad. Om jag bara inte väntat på något annat hade det räckt med bara dig, säger jag. Ungefär fyra gånger. Jag säger så. Rakt ut. Och han hasar efter.

//

Jag kan inte skilja på vad som gör mig smickrad, vad som verkligen betyder något och vad som bara tillfredsställer min groteska längtan efter bekräftelse. Det där jaet på frågan "vill du" tillhör den sistnämnda kategorin. Liksom hur enkelt det är att få precis som man vill. Jag suger åt mig som en svamp av till synes självklara saker. Som hans märkliga önskan att vilja vara nära mig hela tiden. Oavsett vad klockan är, vilken dag det är eller vad som händer just den här kvällen. Dörren står alltid på glänt. Jag utnyttjar detta faktum till bristningsgränsen. Tills han börjar ljuga om hur mycket han offrar för min skull. Tills han slår knut på sig själv för att få vara där jag är. Andas samma luft, stå tätt intill mig och ordna saker så att jag har det bra. Han köper saker jag tycker om, håller min jacka, ser efter min väska och omhuldar mina vänner så att de slutligen står upp och applåderar denne tämligen modeste man.

Det blir aldrig kärlek vet du, säger jag. Men han ler bara. Vi har bord på Grill på fredag hjärtat, säger han. Du älskar ju maten där.

//

Det finns en vits med att träffa någon som man vet att man aldrig ska träffa igen. Sedan, när allt det där andra har hänt. Så njuter man alltid extra av den sista dagen på semestern. Man äter dyrare mat och älskar varandra mer på kortare tid. Man förtätar känslor av lycka, av utvaldhet av hur vackra platser kan te sig när man vet att man är där för sista gången.

Det finns alltså en vits med att veta om att det bara är för en stund. Redan innan det börjat. Sedan man blir påkommen,. Sedan är det obönhörligen över.

//

Till och med när jag sover är jag rastlös. Jag måste kissa hela tiden. Jag snor runt med täcket, jag kollar klockan, sätter på text-tv, dricker vatten, tar en vindruva. Jag byter täcke, öppnar dörren, stänger dörren, byter trosor, tar på mig strumpor, tar av mig strumpor, tänder lampan, släcker lampan tar en vindruva. Jag sätter mig upp ibland och stirrar ut i mörkret och jag går upp och kollar vad det är som blinkar så frenetiskt mot väggen. Jag lyssnar på tunnelbanan som går förbi och jag ser att grannarna fortfarande ser på tv. Jag sätter på en film, men stänger av den igen och jag tänker på vad jag ska ta på mig imorgon som går fort att ta på sig, är varmt och bekvämt och som jag slipper stryka.

Jag är rastlös för att jag vet att DET HÄR ÄR INTE RÄTT.  Men man måste ju leva just nu. Det sa K i lördags och det liksom fastnade. För det blir också en slags tröst. Man kan inte bara tänka på det som ska komma efter det här. Den där kappan, den där killen, de där skorna, den där middagen. Då när jag har det jobbet, den lägenheten, den väskan.

Jag måste leva nu.

//