Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Alla de där människorna man har runt sig och som tar i hand. De som blygt tittar under lugg i hopp om anställning och löneförhöjning. De som självsäkert tittar mig rakt in i ögonen och tänker "det kan inte vara hon, hon är för ung". De som inte bryr sig utan låter handen vila som en död fisk i min och de som entusiastisk skakar den. För att de engagerar sig, tror på det de gör och vill prata med mig. Alla de där - är ju någon annan när de lämnar det där kontoret, hotellobbyn, restaurangen. En vanlig människa. Han amerikanen till exempel. Som ser fram emot att spendera tid i Tallinn. Vad kommer han göra på kvällarna när kontoret liksom somnat? Kommer han gå ut och äta då på en restaurang? Kommer han därefter gå till Mr Mister - for gentlemen's pleasure som ligger i samma port som min? Är det där han kommer sitta? Och smeka ungflicksbröst? Eller har han en fru med sig som strävsamt följer hans resor över hela världen? Som i pärlhalsband gör honom sällskap till restaurangen på kvällen. Som kammar sitt hår och löser korsord när han läser mailen innan han somnar? Och den där ryssen som har fru och två barn men som kallar det för att han är barnvakt när han är hemma med dem. Ligger han i sin frus armar på kvällarna och försäkrar henne om att det är henne han älskar? Säger han sådant till henne? Ber han henne stilla att snälla älska mig tillbaka?

De har förstås ingen aning om. Huruvida jag stilla ber någon älska mig. På kvällarna. Om jag äter middag ensam eller smeker ungflickbröst på Mr Mister (även om de kan ana att jag inte gör det sistnämnda). De vet inte om jag lever ensam och om det är självvalt. De undrar nog - vill inte hon ha barn snart. Och familj. Vill hon sitta här på det lysrörsupplysta kontoret och sedan gå hem ensam till sin sviktande dubbelsäng. Är det vad hon vill med livet?

//

Går väl till flygplatsen nu då...Där flyget så småningom ska ta mig åt RÄTT håll den här gången. Mot Stockholm. Imorgon har jag några timmars jobb men mest ska jag ta igen för gammal ost. För helgen som inte var någon helg, för inatt när jag satt uppe till långt efter fyra för att få se den där nollan i cell nummer 1231. Den kom till slut. Cellen bredvid fick minus ett men det var den enda avvikelsen. 70 öre. Jag gav upp då. God natt sa jag till mig själv men hann knappt säga färdigt orden innan klockan ringde. Inte min bästa dag idag således. Jag ser som vanligt ut som sju svåra år och tre förbannelser. De måste undra - där ute. Vad gör hon därinne - säger någon. Jag tror hon gråter säger någon annan. Det har jag sett henne göra en gång. Hulkande lägga huvudet i händerna och vända sig bort mot fönstret. Det var sent och efter en stund ringde hon någon. Hon tog lite puder innan hon gick hem men sa hejdå som vanligt. Och dagen därpå satt hon där igen. Med ny frisyr.

Nu har jag redan bytt om till nattlinne. Jag har slängt av mig den där skjortan som stränar över ryggen när jag ska knyta skorna. Istället har jag tagit på mig en t-shirt som går till knäna. Den luktar sköljmedel som mamma har köpt. Den luktar nybäddad säng. Jag har satt på mig converse och slängt ner de där förbannade pumpsen i väskan och jag har skjutit upp det där telefonsamtalet i några timmar. Jag är hemma elva med all världens tur under mina vingar. Uppstigning 05.30 imorgon. På med pumpsen.

Men därefter. Därefter ska jag ägna mig åt familj, vänner, sömn, mat och vin. I den ordningen.

e

"There's a bad switch" - fick jag höra här. Det betyder lite andrum för mig för jag behöver mailen. Och jag har redan skrivit 9 mail i word och sparat på skrivbordet. Det får vara bra nu. Ett tag. Idag är jag för övrigt ansvarig för allt. Högt som lågt. Jag har ägnat dagen åt att sopa sådant som jag misslyckats med under mattan. Skapa rökridåer kring frågor jag inte kan svara på samtidigt som jag rett upp i den röra jag lämnat efter mig. På målsnöret dör switchen. Vad fan det nu är. Tydligen har jag attesterat inköp av en sådan för 17 000 DKK. Den funkar visst sådär.

Två dagar kvar tills jag får åka hem och fira vintern rasat. Jag ska fylla mina dagar och nätter med människor. Varenda timme av vaken och sovande tid. Med människor som gillar mig.

Jag ska må bra i Stockholm. Det här varvet. Det är ju fanimej bara att bestämma sig för att må bra och sedan göra det. Annars har man ju inget att falla tillbaka när det verkligen taskar till sig. Det gör det ofta i Eesti.

e

Det är så förfärligt tyst. Här hos mig. Inatt var det så tyst att jag vaknade av tystnad. Och en och annan skrikande norrman som jag tror blev utslängd från en porrklubb. Hon är ett luder, skrek han. Det var således inte så mycket den faktiska tystnaden som väckte mig.

Jag är trots det ganska befriad från söndagsångest. Det är så väldigt lite söndag för mig idag. Det är en dag närmare att åka hem. I övrigt är det samma. Virukeskus stänger lite tidigare, jag hann inte gå till gymet idag som stänger fyra och kontoret är lite ensligt (och ganska kusligt). Jag har däremot varit nykter som en dörrspik hela veckan vilket hjälper mot söndagsångest. Jag har inget med mig från helgen att ha ångest för. Ens. Utom möjligen att inte ha utnyttjat all den lediga tid som jag haft till något vettigare än att fördriva den. Jag har jobbat. Förstås. Men inte 16 timmar per dag. Jag har drivit runt i butiker och lyssnat på i-Pod. Varit tämligen ointresserad men ändå provat en beige blus från Vivianne Westwood som de galna esterna ville ha 12 000 estniska skitkronor för. Jag har därtill köpt en nyckelring från YSL (på rea men helt onödigt) och två bh: ar från Calvin Klein eftersom mina bröst tydligen växt och ser helt galna ut i de där små tygbitarna som T och K lurat på mig. Vill du inte att brösten ska se naturliga ut, har de frågat. Men om det jag såg i skyltfönstret idag är naturliga så nej tack. Två par trosor från Givenchy och en ny Elisabeth Arden body lotion för 750 EEK har jag också köpt. Tack emma. Det var snällt av dig. Igår åt jag kaviar till lunch och läste några sidor i en ny bok jag fått av mormor. Jag har gymat också. Men däremellan jobbat. Projektplanerat. Svarat på oändliga mail och haft en jobbintervju.

Varje gång det där planet lyfter från Stockholm kommer det att bli värre det här. Inte så att jag slår huvudet i väggen under de närmaste månaderna. Men fan alltså. Jag vill hem.

//

Nu peakar jag. I hemlängt. Det är ju bra för det betyder ju att det inte kan bli värre. Eller hemlängt förresten- är väl fel ord på något sätt. Jag förstör för mig själv bara. Enbart genom tankar. För det är ju det enda sällskap jag har.

Jag vill späka mig för att tänka på något annat. För att trösta mig. Det gör man genom att sitta kvar på spy bar när lamporna tänds, köpa obscent dyra saker som man absolut inte har råd med eller träna tills det smakar blod i munnen. Det senare ägnar jag mig åt den här helgen. Och så sitter jag uppe nätterna igenom och lyssnar på musik. Gärna på ensamma män med sina gitarrer som sjunger om hjärta och smärta. Jag äter jordnötter och dricker te. Tvättar en tröja i taget och småpular i excel. Jag mår ingenting. Varken bra eller dåligt. Jag är som förstenad.

Utanför radar porrklubbarna upp sig som ett pärlband längs müühraved.

//

Det värsta med att sova ensam är inte sovandet, det är att morna sig. Den meningen hade jag i huvudet innan jag ens vaknat. Hade det inte bara varit jag i min säng - hade jag tyckt det var fantastiskt att somna om imorse. Jag gjorde det förvisso ändå. Men mest av tvång. Kroppen skriker ju. Nu. Snälla Emma sov! Ber den. Jag är svullen, min rygg och mina axlar ilar ständigt som av både varmt och kallt och huvudet spränger.

Jag har gått upp idag, gått och handlat färskt bröd och gjort frukost som jag ätit när jag tittat ut på bakgården. Det är 25 grader ute och uteserveringarna är fulla av turister. Jag känner mig inte alls delaktig i det. Jag ser sur ut och ger min obligatoriska femma till den skrynkliga tanten som alltid tigger i hörnet vid bokhandeln. Han utan ben får också en. Morning, säger han och ler nästan. A ringde- för han ville berätta så mycket. Jag träffade dina kompisar igår, sa han uppspelt. Och hade massor att berätta. Det gör mig varm i hjärtat. Han ringde redan inatt. Hejje! Säger han när han ringer. Vad var det nu igen jag ville berätta om det som var så kul. Alexander har O-baren-fest ikväll och de har burit ut alla möbler och ställt in ståbord istället. Vad var det nu som var så kul med det, säger han. Mamma och pappa är på väg ner till huvagnen. De ska "försöka" sova där men de har ju inget golv till förtältet så de får se hur det går med Harry. Men det ska väl gå, säger mamma. De tror det i alla fall. Moa har fest ikväll - som jag inte kan gå på. Han ringde nyss men jag screenar det. Jag har skickat ett mail om att jag inte kan komma. Jag orkar inte. Det är för mycket som pågår runt mig som jag inte kan delta i. Jag är inte delaktig i något. Så har ensamhet liksom gått över till en överrumplande känsla av att vara övergiven. Tiden står stilla här för mig - medan den för andra inte är närvarande. Emma var inte på Kåken igår, men hon är säkert där någon annan kväll så då passerar det omärkligt förbi. Känslan skulle inte alls skulle vara lika överrumplande och stark. Om jag faktiskt hade möjlighet att välja. I stunden. Jag skulle kunna sitta på Waynes på Kungsgatan i timmar och jobba. Utan att behöva ringa någon särskild. Oftast väljer jag att släntra omkring på NK ensam. Det händer till och med att jag undviker folk när jag ser en skymt av någon flyktig bekant. Men det väljer jag ju. På ett annat sätt.

Det är ingen i min omgivnings fel. Det är mitt behov som har förändrats. Och det kan jag inte få någon att förstå. Det kan jag inte dela med någon. Jag vet ju bara. Att jag behöver mer. Att telefonsamtalet på flera sätt stjälper. Samtidigt vill jag att det ska ringa. Jag ler när jag tittar på displayen. Hejje, säger jag tyst och lägger undan mobilen. Fortsätter med min projektplan.

Jag ska gå till Vivienne Westwood idag. Jag har aldrig haft tid att gå dit förut. Bara när det är stängt och jag vandrar runt kvarteret ett par varv när Excel liksom gått ett frivarv i huvudet och axlarna värker så mycket att jag måste svänga med armarna för att få blod till hjärnan. Jag ska gå dit idag. Sedan ska jag hämta min post på kontoret och skriva ut min resräkning. Sedan ska jag kanske äta något igen. Kanske på restaurang. Men tidigt då - innan turiststormen. Sedan ska jag jobba. Låta Excel gå sagda frivarv. Kanske är någon tillfälligt online som jag kan dela min ensamhet med en timme eller två. Sedan fortsätter deras liv och kväll och natt. Och min står liksom stilla.

//

Så gott som hela dagen har jag varit ledsen nu. För det dära. Det var väl självaste fan.

Nu är jag parkerad igen här, på ena kortändan av "mitt" "köksbord". I Estland ja. Det är jag. Trött ja. You bet.

Ser fram emot fyra timmars stärkande sömn igen. Om sissodär åtta....

Jag skickade en låt till O och blev ledsen av min egen skickade låt. Så nu kan jag mest koncentrera mig på Spotify. Om jag hade tänkt på någon som var vd när jag var säg - tonåring - så hade jag nog inte tänkt att dessa människor skulle fastna i Spotify så särskilt ofta. Jag ska sluta nu. Också.

Jag tänker att jag tycker om O så väldigt mycket. Som man tycker om någon som man har försökt att dela lite kärlek med. Varför kan man inte tycka om någon så. Som man delat riktig kärlek med? Varför ska det inte gå? Att känna att snälla kan inte du få vara lycklig. Och om du inte är det så ska jag göra vad jag kan. För att hjälpa.

//

va sorgligt det är ändå. alltihopa...

Sitter i styrelserum igen. Det sitter en dansk och berättar på helt overklig Köpenhamnsdialekt om sitt förra jobb. Fyra korpulenta herrar fyllda med potatisgratäng lyssnar halvt om halvt. Jahaaaaaaa, säger de ibland.

Jag är ursäktad för jag har fått 650 mail idag. Och innan imorgon har jag en att-göra-lista med 23 punkter. Minst 10 av dessa är ensamma helt tillräckliga för att förstöra kvällen. Och jag har på riktigt sovit max tio timmar sedan i lördags natt. Det börjar synas. Axlarna är uppdragna och sneda, ögonen trötta och glansiga, hyn glåmig och liksom slapp. Jag är hungrig hela tiden men glömmer samtidigt helt bort att dricka någonting annat än kaffe.

Det här är allt jag har. De här styrelserummen. Mötena, mailen. Jag saknar ingen och det är det jag saknar så förbannat. Det ekar liksom inte i min säng när jag går och lägger mig. För det skulle betyda att man flyttat på något som förut  - var där. Men det var längesedan det var någon slags permanent lösning. Och inte ens då var det permanent, självklart eller ens särskilt frekvent. Om jag och Micke mot alla odds skulle ha klarat Thailandskrisen skulle vi ha dött fortare än jag skulle hinna säga terveseks av Estlandskrisen.

Men jag tänker mycket på honom. Det gör jag som på en given signal efter ett halvår av fullständig tystnad, en och annan skymt på Riche och någon enstavig elektronisk kontakt. Han finns oftare i min hjärna. På något sätt. Utan att vare sig tillföra eller dra ifrån. Han bara sitter där mer än vanligt. Är svårare att bli av med när han väl hamnar där. Han förekommer i bakgrunden under nätterna. Ibland står han bakom en container i en hamn, ibland tar han formen av någon annan; en CFO som saknar ansikte, ett kafébiträde eller som ett ansikte i mängden på en fest, en konsert eller i ett folkvimmel i stadslandskap.

Jag lägger ingen som helst värdering i det. Han fyller nämligen ingen som helst funktion i det här torftiga baltiska livet. Vare sig som något man saknar, lutar sig emot eller fördriver tiden med när man ännu en gång överlevt den där propellerhistorien hem.

Seven days to go.

//

Jojo, alla dåliga dagar måste förstås sättas i relation till dåliga dagar generellt. Och fruktansvärda sjukdomar som drabbar fina, fina vänner som bara förtjänar att vara friska och få gnälla om livets vedermödor som inte på något sätt ställer själva levandet på högkant.

Allt jag säger är således förmätet. Men det hjälps ju inte i MIN vardag. Jag kan komma på tusen och en saker som skulle vara värre än det här. Och i grund och botten är ju det här BARA positivt. När det där mailet kom igår vill jag nästan skrika. Det bubblar liksom i magen. Jag är stolt! Över mig. Det kommer och går det där men igår var jag stolt. Kunde klappa mig på axeln och säga "Fan, Emma, du är inte så tokig". Men sedan blir jag manodepressivt ensam på kvällen och får panik och kan varken andas regelbundet eller sova fast man tänker att just sova vore det den enda rimliga åtgärden. Jag försökte titta lite på tv och då var det Gilbert Grape som slutar lyckligt och det hade jag glömt! Jag hade velat att den skulle sluta i elände och misär. Men den slutade förbaskat jävla lyckligt. Vad är det för skit? Det fann inget oförlåtligt över den. Ingenting alls.

I övrigt är ensamheten den mest övermäktiga av känslor. Jag kommer stanna här i helgen. och framåt lördagkväll kommer det vara näst intill outhärdligt för att sedan ljusna igen framåt söndagen. Men det ska bli oerhört skönt att sova. För själva problemet är att jag inte kan sova på nätterna - men på mornarna. Inatt sov jag mellan fyra och sex.

Oh the joy.

Lyssnar i princip uteslutande bara på det här:

Well you may not be beautiful
But it's not for me to judge
I don't know if you're beautiful
Because I love you too much

Mest för att jag aldrig hart tid att byta skiva.

//

Nej men hörrni. Idag. Går det bara inte. Jag har a l d r i g varit så trött. Min kropp är i strejk. Imorse när jag vaknade tänkte jag på riktigt - nej, jag är sjuk idag. Jag ÄR sjuk. Jag är så trött att jag tänkte - jag måste sova till tolv. Sedan slog det mig hur många mail som då kommer ha översvämmat min inbox, hur många missade telefonsamtal jag skulle vara tvungen att ringa upp och många ursäkter jag skulle bli tvungen att författa. Jag orkade inte det. Så nu sitter jag här och det s v i d e r bakom ögonen, det gör ont i armar och ben och det ilar längs med ryggen.

Det är en dålig dag idag. En riktigt dålig dag.

//

Det blir så väldigt symboliskt. När det där planet lämnar Arlanda. Hejdå alla jag tycker om. ALLT jag tycker om. Den här helgen har också genomsyrats av kommentarer som "ja, jag skulle aldrig göra det du gör", "kom hem" och "hur fan orkar du". "Du måste inte, Emma" har också varit poppis. Och nej jag vet. Men det är inte heller som att man har så himla mycket annat för sig. Men att det är hårt kommer jag helt enkelt inte ifrån. Det är ju bara jag. Liksom. I så väldigt många dagar, veckor och månader. Och jag tror jag hittat rätt beskrivning när jag konstaterar att det är hotfullt här. För det är det ju. Runt Viruporten där efter midnatt är det inte så förbannat kul att vara ensam. I taxibilar som försöker lura mig och längs vägarna där ingen går, särskilt inte tjejer. Jag måste gå där, för att ta mig fram. För att sova, för att äta, för att jobba.  De tittar på mig när jag går förbi. Synar min kropp, mina ägodelar och min möjlighet att försvara mig. Testar vart jag kommer ifrån med ryska och estniska och ibland finska skällsord. Hora, kan många också. På svenska. Hora, väser de när jag går förbi.

Och jag försöker bara hitta någon som kan ta emot lite av det här. Utan att jag för den sakens skull vill utnyttja någons goda vilja, få någon att tycka synd om mig eller bete mig som ett barn, en kvinna i nöd eller som att jag INTE VALT DET HÄR SJÄLV. För det har jag ju. Jag har bara ett behov därefter. Älska mig lite då. Var lite varm på kroppen när jag kommer hem från Arlanda. Ring mig en snabbis när du går och lägger dig. Tänk på mig en stund när du vaknat. Hjälp mig med en praktisk hemlandsfråga, hämta mig somligen på flygplatsen när planet är sent och orken tryter. Håll mig hemma när jag är rastlös och stressad och tänker att spy bar nog hjälper. Stryk med handen längs min rygg när jag suttit uppe för länge vid datorn. Orka med mig när jag tjurar och är ledsen och uppmuntra mig hellre än tyck synd om mig när jag vill lägga av. Säg åt mig att det fan i helvete är okej att sluta jobba när klockan slår 12 en söndagnatt och planet ska lyfta om åtta timmar. Övertyga mig om att det jag gjort dittills är tillräckligt. Att ingen kan begära mer.

Men det är bara jag. Som vanligt. Och jag har svårt att vara sådär överseende. Med mig själv.

Jag har inte ätit nu på nio timmar nu. Det ska bli gott med...eh....färdiggrillad kyckling och avokado? Vid bänken. Kanske att jag slår till på en näve jordnötter också. Hej måndagkväll i Estland.

//

Vill du det här, frågar O utanför Max. DET ÄR KLART ATT JAG INTE VILL. Jag vill inte mer generellt. Jag vill inte svara på frågan "hur är Estland" en enda gång till. Jag vill aldrig mer gå på Berns och om jag tvingas sätta min fot på Spy Bar en enda gång till så skriker jag. Varför skulle jag vilja det? Lena går och lägger sig när jag hastar vidare. Mot Kåken. Där jag känner mig så trött. För nu har det gått inflation i det här. Kåken är gubbrummet. Dörrvakten känner igen mig sedan så många år att han skakar på huvudet när jag kommer. Ja, du ska dit in, säger han och pekar. Dit ska du.

Det är fel sätt, men jag kommer ju att gömma mig i Estland. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle aldrig orka, säger L. Och syftar på ensamheten. Men den kan jag vifta bort. Den här söndagen i Stockholm har nämligen uppenbara likheter med morgondagen i Estland. Det är till att ta hand om sig själv. Laga sig själv.

Nu ska jag insupa stockholmsångest. På kontoret. Jag ska insupa den ända tills planet lyfter imorgon. 08.40 är det hejdå. I några veckor.

//

Det är din man, säger J plötsligt. Det är verkligen din man. Gumman, säger han och sträcker sin arm över bordet och klappar mig försiktigt. Sedan pratar vi om gubbrummet.

//

Jag har inte under några som helst omständigheter tid att skriva det här. Inte alls faktiskt.

Ikväll åker jag hem till en annorlunda påsk. Det blir kanske inte rullgrus på morfars garageuppfart, framför bruna dörren som nu varit vit i flera år men som alltid kommer vara brun i mitt huvud när jag tänker på påsk och mormor i RayBan framför den. Vi dricker "instent" men vi äter inget kaffebröd. Det ligger inte för oss. Brorsan och pappa skruvar oftast med något. Grannen är ute och går med Ida i barnvagn (numera cykel). Vi går till OK ibland och köper 88: an, snus, coca-cola och avfettning.

Men i år blir det kanske Årstaviken istället. Middag i Gamla Stan (påskalamm?) och drink på Sturehofs uteservering med de som blivit över. De utflyttade som inte orkar ta sig hem, de infödda som tröttnar på påskfirande efter några timmar i mammas lägenhet. De som inte åkt till Åre, Österrike eller landet.

Det värsta är att jag kommer hamna på det där jävla kukRiche då. Och knappast gå hem när klockan slår två och inte bara följa med utan driva massan vidare. Mot spy bar. Mot en veckan efter. Det är så nu för tiden. Veckan efter. Inte dagen efter.

Ett år orkar man. Det vet jag. Men sen börjar det rasa.

e

Jag har verkligen ökat risken för att dö med ungefär en miljon de senaste månaderna. Jag BOR på flygplatser - jag gör inget annat. Allt mitt smink härstammar nu för tiden från taxfreebutiker, jag är så van vid offentliga toaletter att jag alltid har handsprit i väskan och mitt pass är mitt liv. Det är min biljett hem, min försäkring och livlina.

Det innebär förutom alla jävla flygningar ett tämligen ohälsosamt leverne. Förbannade flygplansbränsle, flygplatsmiddagar, automatlatte och ett evigt stillasittande alternativt springande i högklackat. Det är halvtorrt vin och baguetter med för mycket ost, avslagen cola light ur petflaska och snickers i farten till lunch. När jag plötsligt minns att jag inte ätit något på elva timmar och rimligtvis borde vara hungrig.

Nu sitter jag för övrigt och väntar på bagage. Edvard har sålt min lägenhet så jag ska få en ny. Mitt emot Olde Hansa. Jag är helt nollställd inför detta faktum.

Fan, jag hade nästan vant mig vid Stockholm. Under helgen. Jag kan tänka mig att bo där.

e

Problem med närhet? Är det jag? För det går liksom inte. Jag måste vara nära dig mentalt säger jag när han vill kramas. Vad menar jag med det egentligen? Jag vet. Jag måste leva i en låtsasvärld hela tiden. För i verkligenheten vet jag ju precis vad jag vill ha. Och vad jag kan få.

I min låtsasvärld. I den världen där jag inte har någon som helst vardag - kan jag däremot låtsas om att närhet finns. Att jag är närvarande och inte alls är så himla rädd för vardagsrealism som ju är närhet på riktigt. Att komma hem och sätta på tv: n. Men jag vet inte ens vart fjärrkontrollen är och jag har inga planer på att leta reda på den. Jag tänker nämligen inte sätta på vare sig tv: n eller något manligt.

10 månader kvar. Fortfarande.

//

Arlanda terminal 5. Det är en internationell flygplats. Men vad är grejen med sammansvärjningen mot att INTE erbjuda folk som tagit fel på tid el och internet. LFV public fungerar inte i terminal fem! W h a t t h e f u c k. Jag är så oändligt trött på att jaga internetuppkoppling och ström till min dator i förbannade hela jävla norra europa. Men på arlanda? Flygplatsen i Tallinn - inga problem. Världens snabbaste uppkoppling - och gratis. Men på Arlanda får jag inte bara betala 135 kronor i timmen - jag blir utloggad en gång i minuten för att signalen är "Poor". Har precis betalat 42 kronor för en latte men strömuttaget är urkopplat. Sug eran egen kuk Arlandahoror. Så.

04.06. Det tycker jag är en lämplig tid. Jag dricker kaffe. Tillåter rökning i det här inpyrda skithålet. Igen. Dricker kaffe, äter gammal ost och lyssnar på Edith Piaf. Gå och lägg dig Emma tänker ni kanske.

Men Emma är inte riktigt riktig i huvudet än. Hon har spenderat lördagskvällen med en sysselsättning hon inte ägnat sig åt på väldigt länge. Och hon gillade det i n t e. Det förstörde inte bara hennes egen kväll utan också omgivningens. Men trevligt var det. Bara inte lika inlevelsefullt som vanligt. Gubbrummet såg ut som jävla skitvanligt. Inget nytt just. Kuksugarstället Riche var precis som igår. M i baren glömte T:et i GT:n, vi glömde betala notan.

Mitt liv är spy bar. Och Tallinn. Och Acne. Det måste jag göra något åt. Men inte nu just.

//

Jag har slutat jobba. Nu är det inget jobb kvar det här dygnet. Jag hatar den här datorn snart. Tangenterna är liksom utslitna. Och jag är utsliten. Det kan man se på mig. På kroppen, på ögonen, på händerna. Och jag är tystare än vanligt. Hjärtat slår lite fortare och jag svettas mer.

10 månader kvar.

//

Förstår inte det här att vi ska ses ....Hur kommer det gå?

De går aldrig varit inne

Absolut! Men jag går tappat alla mina sparade nummer så vem tipsar jag?

Haha! Vassa Eggen är kul tidigt på kvällen! Riche förstås men kom tidigt. Sen kanske Berns eller Spy Bar? Gå ut tidigt! Kram

Haha!

Helt sjukt.

Hur ska man kunna vara bra på sitt jobb när man har det så här?

Abstinens!

Jag är nyfiken!

Jag är ju kär i dig. Va kan gå fel?

Jag handlar åt oss...

Javisst kära du...

Jag äter bara lite... Annars blir jag så odräglig. Snart ses vi...

Men bara lite! Vi ska ju äta! Jag längtar efter dig nu.

Ja gör det min skatt

Johan! Vakna och ät med mig!

Nämen! Inget Åre? Va är du för sjuk?

Du borde va hemma och ta hand om dig. Vi borde gå en kurs i det. Jag var ute till fyra inatt.

Ha

Aa

Fast servern är nere...

Jag skulle precis maila dig. Är du i Globen?

Ska du bli full? Gud va gott med ölkorv. Jag är helt fucked idag. Med jobb alltså...

Du får vara hur full du vill för den här kvinnan. Jag är groteskt hungrig!

Det är lugnt. Vi hörs imorrn. Puss

Jag är hemma och har en timme över. Kaffe i stan?

Ja det är lugnt. Duscha du!. Eh...nånstans runt hötorget?

Javisst! Waynes Kungsgatan?

I konserthuset? Tiden spikad!

Kungsgatan nere mot Stureplan till?

Jag sitter där och väntar. Går dåliga batterier om du skulle försöka ringa...

Mm... Tur för jag har inga kort.

Homerun20

Jag har inte alla tomtar på loftet...

Ha

Middag ikväll spikad. Är det bra? Jag är i möte fram till dess. Kan du köpa vin åt oss?

Torrt vitt vin. Frågor på det?

Tid är ännu okänd. Plats surbrunnsgatan.

23

En box? Två?

Tre helt vanliga lådvinsalkisar...

Ställ dig frågan så här: olle, kommer du vilja dricka två glas vin ikväll i glada vänners lag. Eller kanske tre?

Jag förstår inte frågan...

Jag har redan packat den! Vilken tid?

Japp! Jag och min kille kommer då...

Jag är inte kär längre

Jag veet. Oförlåtligt

Jag har gjort slut och ska ut istället. Inga skandaler med oskar ens?

Nej det är allvar. Puss

Jag är hos Karolina

Var är du?

Ingenstans än. Men snart. Vet inte riktigt vart. Borde man inte vidga sina vyer lite?

Men Jokaim. Nej. Men sääääg nåt...

Suck. Är proffset själv?

Ah! Självklart hjärtat. Ring när du kan.

Joakim. Nu tycker jag att du ska va dig samman. Det är fredag.

Du har förstås fått komma hit hela tiden. Det hälsar karolina också. Puss.

Puss! Jag vill träffa dig!

Snart ses vi! Puss!

Varför?

Berns

Källaren

Hemma?

Kom upp

Mäh svara

Gubb...

Fan va jag inte är hälsosam

Ångrar nej. Jag är själv hemma. Men det är ångest i sig. Jag lämnade honom utanför spy bar. För full. Jag gick in, han stod kvar... Vaddå, va fan går du hunnit göra som är värt att ångra?

Gubbrummet saknade dig idag.

Tråkigt...

Jag har inte varit såhär bakis på flera år. Oklart om jag kan stå upp.

Jag har inte varit såhär bakis på flera år. Oklart om jag kan stå upp.

Vill du ses gumman? Frulle?

Man skulle va hemmaman istället. Jag är så dålig idag. Uj uj.

Vad ska vi göra ikväll älskling?

Ha

Är du full? Haha! Ut ikväll min skatt?

Ha

I love you!

Jag är avis på att du sovit...

Vad finns det för jazzklubbar i Stockholm förutom Fasching?

Vad finns det för jazzklubbar i Stockholms innerstad förutom Fasching?

Men jag mår så dåligt att det är ett skämt. Fuuuuuck.

Hej! No can do utgång idag. Jag är helt förstörd. Jag och du och k brunch imorgon! Puss

Hemgång...

Fy fan! Du är värd nåt mer!

Ska ni till stan? Jag är faktiskt hemma men ska nog in om ett tag. Garbo=inte glamour.

Ta en ragnar och åk till berns

Nej förvisso inte... Spy bar

Jag spelar musik på rökig jazzklubb. Astrevligt

Jo absolut. Men den här spritfrågan är svårlöst.

Haha! Först berns!

Hejhå. Jag ligger i sängen

Nej men okej. Det här med klockan... så ligger man istället för i sin säng i en deluxhytt på tallink. Inte okej.

Estland suger!

Finland!

Kort inlägg i min egen debatt. Innan låneansökan, löneutbetalningar, nya scheman och en ohämmad utskällning av nyanställd avdelningschef som efter en blöt natt på stan är fyra timmar sen till jobbet. Jag har just inte så mycket annat att bry mig om. Att bli arg för. Jag är sådär tom. Igen.

Helt nollställd. Så jag adderar lite drama, berättar jag för M när jag passerar Zelluloosa imorse. Det är bara lite specialeffekter, en nypa salt i såren. För att slippa vara så förbannat avtrubbad.

Ångest är således inte alls min arvedel. Apati är min arvedel. Fan - det är inte alls lika dramatiskt och livet lever inte loppan i mitt bröst över apati. Apati får mig att vilja åka hem ikväll och sucka över tvätthögarna, inte vingla ut från Riche efter ett hoppsan-blev-det-såhär-ikväll-tillstånd. Med min dator under armen och arlandadamm på jackan. Tur att fredagar per automatik brukar innebär att en hoppsan-känsla infinner sig. Ikväll aw:ar jag i tallinn och klubbar i stockholm.

e

Jag måste träffa honom. Jag vill det. Det kommer inte påverka mig mer än nämnvärt. Jag kommer åka till Tallinn i alla fall. Och där har jag internet i min lägenhet. Jag kommer dricka öl med Ola på Rouge och jag kommer köpa en ny väska på Nitty Gritty så fort tillfälle ges. Kort sagt. Livet kommer att fortsätta som vanligt. Efteråt.

e

Jag borde verkligen jobba med något annat. Det borde jag verkligen. Jag borde jobba med att skriva, det är ändå det enda jag göra hela dagarna. Med någon slags inlevelse. Allt annat gör jag bara mekaniskt. Jag förlorar mig ibland i något monotont excelaktigt, men sällan längre än någon timme i taget.

Det var en bra dag igår. Jag fick internet hem. Så nu kan mina vanor förändras en smula. Jag har således gjort slut med Double Coffee. Och dumpat McDonalds Viru. Jag har stulit internet färdigt från HesBurger och O'Malleys och det där Kalevska kommer inte behöva servera mig på länge, länge. Merkado slipper ge mig lösenordet till sitt trådlösa skräp och lönekontoret slipper attestera skrynkliga kvitton från Tuulemeiste Airport Linnawifi.

Imorse fortsatte den bra dagen. Bortsett att jag sovit i två timmar. De hade fått stora muggar på Waynes Coffe på Ülemeiste! Jag älskar ju stora lattemuggar. Men det betyder också att jag under dagen druckit ungefär en liter caffe latte. Oklart om det är därför jag känner mig yr och darrig. Eller för att jag mer eller mindre slutat sova helt. Och börjat dricka blasklatte istället. Inte underligt att jag efter ett halvt glas vin känner mig som efter vilken midsommarafton som helst på Peter Erlandssons altan. Jag vinglar nästan fram över gatan och imorse när jag skulle gå över krönet vid Zelluloos var jag tvungen att stanna. Jag var för trött. Så måste det vara att vara över 80. Jag blev så trött efter 15 minuters promenad att jag blev tvungen att stanna.

Ikväll är det avtackning för en som gett upp. Ukrainskt lådvin på Basso från halv åtta. Tydligen förväntas man delta i det här. När allt jag vill är att låsa in mig med min nya 3g-mobil. Koppla upp mig mot Outlook och bli yr i huvudet av te och vindruvor.

//