Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Man skulle kanske gå en kurs i anger management. Igår när jag skulle lämna det här kuk-kontoret, stänga dörren och larma kunde dörren inte stängas eftersom låskolven fastnat. Jag satte ändå på larmet som naturligtvis utlöstes. Upp från receptionen kommer en tjock ryss som spelar polis, sätter foten framför hissdörren sliter tag i min väska och kastar den i golvet, kräver att få se pass och vägrar förstå att jag defacto skriker den rätta koden - för han kan inte engelska. När jag kommer ner i receptionen - FASTHÅLLEN AV DEN HÄR MANNEN -  trycker jag in den rätta koden och de säger okej, okej. Vid det här laget är jag så oheligt förbannad att jag spottskriker i örat på både larmgubben och nattreceptionisten. Jag fäktar med armarna som på tuppfäktning och skriker ocharmigheter som din feta jävla ryss och du luktar sopor och otvättad snopp. Därefter sparkar jag upp glasdörren som de där ryska ludren nu vill att jag ska ersätta. Ett sådant proffs jag är. Men dörren gick faktiskt inte sönder. Den skallrade bara i sina ramar. Jag har sällan varit så arg. Sällan.

Ilska har också svårare att rinna av mig generellt sett - jämfört med andra känslor. Förödmjukelse till exempel. Men det kanske bara är självbevarelsedrift. Glädje och tillfredsställelse rinner också av mig. Fort, fort. Som att jag var oljebaserad och lycka var vatten.

Jag tror kanske eventuellt att jag ska jobba lite mindre. Lite bara.

//

Jag känner liksom som att det är på väg att falla ihop. Allting. Som ett korthus. Allt egentligen. Det rasar nu, jag ramlar tänker jag när jag ska sätta mig och jag tar krampaktigt tag i bordsskivan för att inte. Just det.

Falla.

Och jag menar när jag säger. Att jag under inga som helst omständigheter vill stiga upp ur sängen när jag vaknar. Jag vill bara ligga där. Allt är fel. Och kroppen kliar oroväckande. Men jag gör ju det ändå. För det är så ohemult tråkigt att ligga kvar. Och det kan hur som helst aldrig, aldrig bli bättre. Om jag bara stannar där jag ligger. Och kliar mig, svettas, ser solen ligga högt över hustaken. Andas in mopedångorna från gatan där nere, pommes frites-stanken från kvarterskrogens luncher. Lyssna på fläkten i badrummet som låter som ett bomblarm, surfa på facebook och förbanna 3g-uppkopplingen som kraschar så fort jag försöker kolla mailen. Nej, inget kan någonsin bli bättre. Av att ligga kvar.

Istället gör jag tvärtom idag. Jag är hemifrån så länge att jag till slut vill gå "hem". Och inte då nödvändigtvis av längtan efter den där lägenheten. Utan till min säng. Till en varm dusch och till att sova. Jag är faktiskt. Väldigt förtjust i att just. Sova.

//

Det är liksom inte ens sorgligt - för det är så världsfrånvänt knasigt. Värmland. Längtar jag till. Jag är ju alltid där. Och My. Frun som lovat att inte ha roligt idag eftersom jag sitter bakom dammiga persienner på ett kontor i en västlig förort till Tallinn. Lenna Mari, Ülemeiste, Lõõtsa 2. För att vara exakt. Där är jag - om ni behöver mig. Väldigt icke lantlollechic faktiskt. Det är svinkallt så jag har ullkavaj och långbyxor och nya lackskor från Köpenhamn och den där randiga saken som ruinerat mig och som jag redan spillt tomatsalsa på. Jag ska jobba till sju - då ska jag på ärrborttagning och sedan ska jag och Riina försöka hitta svensk sill. Hon för att hon längtar bort, jag för att jag längtar hem. Vi ska dricka ohemult mycket vin och prata skit om Estland. Ja tror faktiskt att jag utan att överdriva kan säga att jag haft värre midsomrar än det här. Jag hatar den här högtiden. H a t a r.

Jag längtar tills någon står mig nära som kan ömma för mig och min motvilja för just den här dagen. Någon som kan vända trenden. När det händer ska jag ta ledigt på denna sommarens kallaste dag. Och omfamna skärgården, Pripps Blå och Abbas inlagda sill. Jag ska till och med ta en snaps. Och ha klänning.

//

Det är Emmas ex som har hand om det där, upplyser de mig. Och alla tittar på mig. Jaså, säger någon och ler som att de missuppfattat ex i sammanhanget och tänker vad trevligt med lite svågerrekrytering. Det går ett tag och sedan vänder sig någon mot mig och säger - då kanske du kan ringa honom och höra? Jag mumlar - vi har inte precis den relationen. Något jag helst skulle slippa att mumla i det här forumet. Mumlet passerar dock obemärkt och jag får ett "Emma" efter den punkten på whiteboardtavlan. Jag antecknar inte denna punkt. Efteråt tar jag motvilligt kontakt med J och förklarar min belägenhet. Han ser dock inte alls detta som en belägenhet och ropar ut - Emma vill inte av privata skäl - kan någon annan?

Jag är som tolv år. Som står där. Och ser vädjande på de andra. Trötta och glansiga i pannan efter timme ut och timme in i det minimala konferensrummet med fönster som inte går att öppna. Det är kondens upp till midjehöjd som rinner längs rutan. Det luktar kaffe, svett och naturligtvis farbror i det där rummet. Mina fötter är svullna i höga, höga klackar och jag fryser om benen utan blodcirkulation. Va - säger han igen - kan någon annan? Jag är inte säker - men jag tror att ärendet bordläggs. På varuhuset Magasin runt hörnet köper jag en randig sak från Hermès som jag betalar med ett kreditkort som nu ligger i träda.

//

Ja, nu börjar man ju känna av. Att det drar ihop sig till svensk helgdag. Sill och nubbe och gummistövlar och smörblommor och högt gräs och bada mitt i natten och spyor på toaletten och grillad korv som är kall i mitten och avslagen öl och skogsbränder och långbord med pappersdukar och myggljus och discohångel och soluppgång och lupiner och regnet som smattrar mot bryggan och sovsäck och golfklubbor och nykokt potatis och My.

Och mamma och pappa har packat bilen och varit på systembolaget och borstat Harry midsommarfin. Och ute i skärgården är förberedelserna minutiösa och det finns öl som ligger på kylning bland klipporna och ikväll är det redan lilla midsommar som man firar med människor man älskar och en del andra. Och så de som inte åkt än - men som ivrigt diskuterar planerna på Kåken ikväll. Vart ska du? Några ska ta det lugn medan andra slår på stort och sätter sig i bilen och åker till Öland, Marstrand och Smögen. Med sommarklänningen på mot vintervita ben.

Men jag. Jag sitter på kontoret. Och den där jävla prognosen kommer inte bli färdig idag heller.  Och det går inte ringa till P nu om den där jävla offerten och mailen har slutat trilla in och växeln på huvudkontoret är stängd för dagen med en anmodan om man ska ha en glad och trevlig midsommar. Jag dör inte av det här. Det gör jag inte. Men jag längtar efter andra tider.

//

Alla mina saker (av världslig natur) går sönder så vansinnigt fort. I dessa dagar. Jag har ett rött armband i läder med en hand på. Handen ser nästan rostig ut och armbandet är mera brunrött, än klarrött som det var från början. Det lilla bruna läderarmbandet jag har bredvid har tappat sina hängen och ser ni ut som en smutsig hårsnodd. Det fransar sig i kanten. Dyrt skit. Min Back-kappa. Om vilken jag drömde våta drömmar i två månader innan den äntligen hängde på NK på rea - i MIN storlek - har som revor i sitt siden. Som maskor nästan. Och fodret tittar fram i ena ärmen. Vilket är orimligt för det priset - men kanske inte med tanke på slitaget. Hur många gånger den legat på golvet efter sena nätter (på spy bar), hur många gånger den hamnat under någon tjock gubbes kabinväska på planet (på väg till spy bar) och hur många gånger sagda armband fastnat i det där fodret på just den där ärmen. Vet jag inte. Därtill konsumerar jag strumpbyxor från Wolford som om det vore trepack på extrapris från Lindex. Det blir liksom noppor på foten efter en halv dag och det finns alltid något att fastna i. Bordets vassa kant i det trånga konferensrummet, de kantiga fåtöljerna i plast på flygplatsen, spy bar. Jag har två par nya Ray-Ban som ser ut som skridskorinkar eftersom jag tappar dem så fort jag böjer mig framåt (ofta). Och för att de ligger i botten på väskan ständigt (på spy bar). Jag gräver alltid efter de där glasögonen. De är sneda nu och på den ena röda skalmen ser man den silvriga under. De är, låt se, fyra veckor gamla. Den nya väskan. Den stora. Är gråsliten under så skinnet ser ut som mocka och en nit har börjat lossna. Den är vaddå - tre veckor gammal. Men den ställer jag å andra sidan ner vart som helst. På öststatsbussen, på perrongen i tunnelbanan (skulle aldrig göra det i vanliga fall men den väger ju som ett mindre land). Jag checkar in den, jag släpar den genom folksamlingar ( på spy bar) och jag spiller kaffe och öl på den under bordet på Kåken, vid baren på Riche och i loungen på Swiss (när jag inte är ensam).

Och så var det ansiktet. Det är en palett av färger numera. Grått i pannan, sedan grågrönt, sedan blått. Övergår i rött runt näsroten och så de där prickarna på hakan. I lila och brunt. Jag ser trött ut. Suckar jag. Tittar ner på kroppen som motsägelsefullt nog bara har tid att sitta stilla. Nu för tiden.

//

Jaha. Då var det kväll i Eesti. Kväll med likviditet...någonting som jag ska godkänna. Det är någon rapport av något slag. Jag har inte öppnat dokumentet än fast jag har sagt att jag har gjort det och lagt till "jag har säkert inga anmärkningar". I stunden lät det förstås som att jag uppmuntrade den anställde. Egentligen har jag ingen aning om vad det är jag ska godkänna. Vi får se. Först ska jag tvätta, packa klänningar som ska på utlåning och badda mina fötter som är två storlekar mindre nu efter köttätande skor och ångestpromenad från Ülemiste keskus. Ikväll är jag faktiskt både dum, dålig och tjock. Som motsats till smidig, smart och - slycklig?

Man måste ju älska min nästa vecka. En huvudstad per dag - utom fredag. Men då har jag fyra möten innan klockan 11. På midsommarafton.

Jo, men visst är det underligt att man inte hittar. Så mycket djup? Och mening?

//

Jo men det är klart att man hör att jag är stressad. Jag är ju det. Inte tjurig egentligen. Men vansinnigt stressad. Jag går omkring och vet att jag skulle kunna jobba dygnet runt. Och just därför gör jag inte det. För samtidigt som jag vet. Så ser jag plötsligt det meningslösa i det. Jag ser inte skogen för alla träd. Jag ser inte hur allt det här som hamnat på mitt bord ska driva vare sig mig eller verksamheten vidare. Och så blir jag som J och det håller mig vaken om nätterna. Jag är svårt ocharmig med en stubintråd så kort att den knappt går att tända. Jag har noll och inget tålamod för de som inte förstår vad jag menar. Och man måste fatta fort! För när jag tappat förtroendet (vilket tar ungefär 5 sekunder) är det svårt att komma igen. Det slutar oftast med att jag slänger på luren med orden "jag gör det själv, det går fortare". Och det gör det ju - om jag rent fysiskt ägde tiden. Nu äger jag dock vare sig tiden, motivationen eller ens viljan.

Mycket lite av det jag gör nu för tiden överhuvudtaget har någon som helst mening. Visst är man väl deprimerad när man tänker så? Jag ser ingen mening i någonting. Utom möjligen en sak - att bli smal. Men jag är för hungrig för det. Kroppen skriker efter något att äta och tvingas alldeles för ofta att ta det som ligger närmst. Som ostomelett på Lennujanna, pommes frites på Liverpool Steakhouse och kaffe latte på kaffegrädde från Coffe Inn. Det kan också vara kalevkolor. Det var frukost idag. Enkom för det var högst oklart om jag skulle orka stå upp så länge som den här förmiddagen hittills krävt. Utan dem. Estniska marsipankolor. Jo men jag har ett bra liv. Jo då.

//

Det var länge, längesedan jag kände såhär. Jag vill åka "hem" ikväll. Lägga mig och läsa. På sängen. Duscha tidigt på eftermiddagen, äta något litet, kanske lite frukt. Och sedan lägga mig i sängen och läsa. Inte gå upp just något mer sedan. Mer än att för att koka lite te kanske. Jag vill inte ha vin, dyr biff , sötsliskiga desserter och nej, jag vill inte gå ut och ta en lunchcigg tack. Jag vill inte visa någon runt gamla stan och jag orkar inte sitta i köket och lyssna på Spotify och diskutera budgeten för juli ända fram emot småtimmarna.

Jag har redan börjat leka med tanken på att inte åka just någonstans på fredag. Mitt plan är flyttat. Har jag tur landar jag intill i Skärmarbrink framemot tvåsnåret. Därefter då? Avfärd 09.00? Och sedan tillbaka 07.00 söndag morgon. Direkt till Arlanda. Tillbaka i sängen på Väike-Karja runt 6. Med 650 obesvarade mail som skriker i inboxen. Nej. Det går inte. Det går faktiskt inte. När man väger 350 kilo.

//

Jag lyfter honom från det. Säger jag. Och henne. Hon är lyft från det. Hon har inget här att hämta. När ska jag lyfta mig själv? Från det här? Ge mig själv ett break? Men det snurrar vidare. Arlanda Express in, Arlanda Express ut. Vi tar en taxi säger jag halvspringande och sliter upp bakluckan på första bästa bil och kastar in mina väskor. Under tiden ringer det samtidigt i båda mina telefoner. Jag ger den ena till M och svarar i den andra. Vi åker direkt till Swiss för vi hinner inte förbi kontoret. Möte på Swiss tills jag går på ärrterapi. Snabb middag och en halv flaska vin följt av 300 mail. Efter högst bristfällig sömn har Rimi ändå ändrat öppettider så jag får ingen frukost och på skjortan har jag en tandkrämsfläck som ser ut som en lastbil. Det blir McToast på McDonalds och fruktansvärt kaffe. Vi har inte tid med bussen så jag flyger in i en taxi. Som åker fel. Jag skäller. Ömsom på engelska, ömsom på värmländska.

Kommer till kontoret där en scen utspelar sig med någon som vill citat "gå till media och berätta om arbetsförhållandena". Jag blir arg. Vill bli rökare för att lugna nerverna. Alkoholist för att döva ångesten. Pillernarkoman för att lugna hjärtat.

Nu rusar dagen vidare. 10.00. Videkonferens. Vad som händer i eftermiddag vet jag knappt. K hjälper mig att komma ihåg. What are you doing here Emma, säger hon. Slänger ner en mapp i min väska. You have to go to the bank - put your shoes on.

Jag gör som hon säger. Ie - mitt jobb.

Jag är sen. Jag vet det redan tre timmar innan avgång. Om det beror på det där Air France-skiten som skrämmer skiten ur mig. Vet jag inte. Men de har börjat ropa ut i högtalarna att man ska stänga av mobiltelefonen innan man går ombord. Äh, jag vet inte - man kanske bara är vidskeplig? Men det var ju det där med att det där planet som exploderade eller sjönk eller vad det nu gjorde var så himlens tekniskt så att blixten ville slå ner i det. Så det kan vara därför eller? För ibland glömmer jag att slå av mobilen. Det gör jag. En gång ringde det i väskhyllan innan vi ens landat. Nu! Nu ropade de det igen! Stäng av mobilerna innan ni boardar. På tre språk. Ryska, estniska och engelska. Mobili. Stäng av den. Stäng av den för helvete!

Egentligen är jag inte rädd. För jag vill bara bara hem. Det är det enda jag vill. Jag vill verkligen på riktigt bara åka hem. Det har jag velat ända sedan jag kom i måndags. Men kroppen. Den känner inte så mycket av det där längre. Den är anpassad och står där på trappmaskinen på gymet och har det ganska bra liksom. Hjärtat däremot. Hjärtat vill hem! Hjärtat behöver fina, fina vänner. Och familjen. Och den längtan blir hjärtat aldrig av med. Den bleknar inte en enda dag längre. Varför skulle man vilja vara ensam en enda minut? När man kan vara med andra människor. Människor som i varierande grad och med högst varierande intensitet - älskar mig. Eller åtminstone uppskattar mitt sällskap. Säger hejje! När jag kommer hem. Hejje! Åtföljt av ett utrop av förtjusning. Eller kulighet. Av välkomnande. Vi har saknat dig! Det gör mig in i själen så pensionärsglad att jag vill skrika. Jag vill kramas och smeka den här förtjusande människans kind och säga fina saker. Jag vill hålla om människan, oavsett kön, när det är mörkt och jag vill väcka människan med en favoritlåt på stereon och ömma rörelser för att väcka mjukt. Jag vill bära fram människan. Under dagen. Och bidra med det jag kan - i min 120 timmars vecka. Jag har satt en ära i att ha tid. Med vänner och familj. Ja, en ära. Jag ursäktar mig i möten, går ifrån om så aldrig bara fem minuter - med få undantag. Va fan - det är ju för helvete jag som bestämmer.

//

Det retar mig. Det är det enda egentligen. Det gör inte ont - det är faktiskt ganska befriat från smärta och det skriker inte i mitt bröst. Den här önskan. Det bultar inte i tinningarna av frustration, vemod, längtan, törst och bekräftelse. Men det stör mig. Det stör mig när jag ska sova och när jag är vaken. När jag sitter i möten och när jag i monoton ensamhet läser statistik, budgetrapporter, powerpointslides från möten jag missat och de oändliga mail jag bara vidarebefordrar till någon annan. Det nässlar sig in där emellan som en kil och gör mig ineffektiv, eftertänksam och melankolisk. Det plågar mig - på sitt sätt. Det plågar mig på Kåkens terrass, på spymlans gräsmatta, i baren på gubbrummet och i trappan upp till o-baren. Det kommer över mig i ankomstterminalen på Arlanda och det jagar mig så gott som alltid på NK, i kungsträdgården och på Rigoletto på Kungsgatan. Somligen, när det är riktigt illa, får det också sitt grepp om mig på Ülemeiste City, utanför Mr Mister på Müürivahe Mnt. och under sena nätter på väg hem från Swissôtel.

För det allra mesta passerar tanken dock obemärkt förbi. Som att tänka på döden ungefär. Man omfamnar inte känslan varje gång. Det skulle bränna ett hål i mitt bröst, göra mig oförmögen att administrera räkningar, kliva upp ur sängen när kroppen vill ligga kvar, flytta till Estland ensam och generellt stå ut med allt som inte för mig närmare ett slags kroppsligt och mentalt konsensus.

Just idag. Är jag fast i ett järngrepp. Det inte bara retar mig idag således. Det definierar mig.

//

Att äta nyttigt i Estland - är inte samma sak som att äta nyttigt i Sverige. Har jag reflekterat över mycket. Till exempel består en estnisk salladsbuffé enkom av konserverade och inlagda grönsaker. Helst i sockerlag. Möjligen att det i en plastkantin ligger några åt helvete för tjocka paprikaringar. Och så har de den klassiska feta och melonsalladen (också med för stora bitar) som liksom klibbat ihop sig till en oätlig röra av salt fett och mjölig melon. Toppat med billiga kärnfria oliver. Det är svårt det här med nyttigt - till och med i mataffären. Det värsta är att det råder total avsaknad av allt som ens liknar färskpressad juice. Rimi har bara juice från koncentrat som inte ens behöver stå kallt. Saft alltså. OCH JAG VIL HA JUICE. Skit. Jag saknar också fräsch över-disk-mat, grönsaker utan sorgkanter, makrill i tomatsås (som säkert finns men jag kan ju inte uttyda ryska på konserver i plåtburkar) och bröd som är grovt men inte gammalt (och färdigskivat i för tjocka skivor). Jag saknar yoghurt utan 38 procent socker och att köpa dyr skinka inslagen i smörpapper. Vet ni - här packar de upp vakuumförpackad skinka och lägger den i högar bakom delikatessdisken. De ligger där tillsammans med åsnekorv och färdigrivna morötter med ananas (som folk köper på lösvikt en masse). De har en helt annan uppfattning om vad delikatesser är här. På Stockman har de, i sann delikatessanda, således en hörna de kallar "italien cuisine". Där kan man köpa läcker extra virgin olivolja från Odessa (vitryssland), estnisk parmesanost (juust parma) och färgglad pasta i form av nallar, hjärtan, snoppar och annat aptitligt. Inte ens kaffet kan de lämna därhän och det var först imorse jag insåg att min latte görs på mjölk med 10 procent fett. Det vill säga DE GÖR MIN LATTE SOM JAG KÖPER VARJE DAG PÅ KAFFEGRÄDDE. Jag orkar inte ens börja förklara hur upprörd det gör mig att jag trodde att det var kaffet som gjorde att smaken blev så rund och len. Jag orkar inte. De sätter förresten aldrig på locket åt mig när jag ber om latte take away - för först ska de fråga om jag vill ha socker (nej) och därefter inte om utan vad för strössel jag vill ha på. Ja, strössel. Vill jag ha choklad eller silverkulor kanske? Eller krossade hasselnötter som rostats och karamelliserats? De har även islatte - men det är inget kaffe alls i den - det är en smula kaffeglass, nämnda kaffegrädde och strössel.

Om ni ursäktar ska jag nu gå och skjuta mig genom gomseglet.

//

Måndag förmiddag i Stockholm, måndag kväll - ja, det blir i Estland. Men det är ju generellt lättare med måndag. Än med söndag. Det är lättare att leva. Jag är dessutom så ohemult upptagen idag. Jag har 300 obesvarade mail, en telefon som ringer konstant eftersom jag konsekvent vägrade svara på jobbsamtal igår (jag väntade på andra samtal) och så de sedvanliga "när du ändå är här-mötena".  Och det fungerar ju då. Liksom. I korta stunder.

Men jag har ju redan fallit igenom den här veckan och bokat biljett hem om fyra dagar och tre nätter. Sedan är jag tillbaka. I tre nätter. Sedan fyra nätter borta. En här och en i värmland. Sedan det där hemska flyget en söndag. Så räknar jag nu för tiden. Dagar, timmar, minuter.

Det blir ett långt år. I år.

//

Sämsta söndagen på länge, länge. Då spelar det ingen roll vad man företar sig för jag har egentligen gjort hemskt mysiga saker.

Men det hjälper inte. Jag gråter nästan oavbrutet. Jag vill säga upp mig på fläcken och skeppa över mina ägodelar. Det är vad jag vill. Fitta, fitta, fitta vilken förbannat onödig dag. Ett onödigt sätt att slösa sitt liv på. Jag är således inte bara slösaktig och direkt vårdslös med pengar. Utan också med liv.

//