Britta Persson is (fortfarande) a blogger

06.13 svensk tid. Flygplatsintermezzo. De spelar den där gamla Aqualåten - roses are red and violets are blue - honey is sweet but not as sweet as you. Herren. Get me away from here I'm dying...

Snart så. 06.55. Förvisso bara i några ynka dagar som kommer rusa förbi tämligen sömnlösa. Men det hjälper ändå. Det är som att ladda mobilen bakom bardisken när man beställer vin. I tre ynka minuter. Men sedan fungerar det alltid resten av natten.

Idag ska jag formellt "presenteras" för samtliga anställda. A l l a vet vem jag är men inte hur jag ser ut. De flesta tycker förmodligen att jag är ett svin redan. Hård och oförsonlig och petig. Ifrågasättande och impulsiv. Det kan bli sisso, som My skulle sagt. Ansikten som tittar bort, mummel och viskningar. Är det sådär hon ser ut? En och annan fnysning. Jag har väl varit med förr. Det blir knappast stående ovationer. För övrigt väljer jag alltså de här byxorna för det här tillfället. Men Emma? Hur tänkte du här, undrar jag. Hur tänkte kroppen nu?

//

Vi pratar ångest - och kärlek - i ungefär tre minuter. Och sedan vet vi. Att vi kan lägga på nu. Det blir inte han heller. DET BLIR INTE DU!

Jag måste ju ha så mycket mer. Vet du. Du måste förstå mig. Eller vilja förstå. Och slutligen inse att du aldrig kan det. Och respektera mig för det.

Jag måste ju ha så mycket mer. Jag måste ha kärlek som inte tar slut. Ja, vi kanske tar slut. Av andra skäl. Det är faktiskt det mest troliga scenariot. Men kärlek. Som är på riktigt. Den kan aldrig ta slut. Bara förändras. Därför är det högst giltigt att säga jag kommer alltid att älska dig. Du måste vara av en sådan natur att du håller med. Och sedan  - när jag tillhör någon annan - ändå kunna möta mig på gatan en dag och tänka fan vad jag har älskat dig. Och kanske ta min hand och hålla den lite för länge och säga jag tycker verkligen om dig och jag har saknat dig i mitt liv. Utan att du går därifrån med mig i dina armar. Utan att du faktiskt. Botar den där längtan.

Mer måste jag ha. Mer. Jag behöver ångest över att kärlek aldrig är så där påtagligt i verkligheten. Som i tanken. Din ångest. Och ett livslångt sökande efter att få den att bli. Just så verklig.

Det blir inte du heller. Vilket förstås är mitt fel. Mer än någon annans.

//

Igår var jag ute och sprang. Och stannade bara en enda gång. Vid ett rödljus där jag höll på att bli överkörd. Kroppen vill springa. Jag är chockad men den kan också det. Den kan springa en timme i sträck och den orkar fortfarande springa fortare de sista 200 metrarna över kullerstenarna. Och när den bara vilat i någon minut så orkar den ta två trappsteg i taget i fem våningar upp. Det är för att den är piggare men också för att den inte längre räknar ner timmar och minuter tills den ska få åka hem. Den har till och med bokat en flygbiljett för avfärd klockan åtta på morgonen, vilket i praktiken innebär att den lika gärna skulle kunna åka kvällen före. Nu var det för all del en viss skillnad i pris på biljetten (3500) men helt plötsligt känner kroppen mer för nollresultat i resebudgeten än hemlängtan. Kroppen tänker inte att den missar en torsdagskväll på Riche. Det har faktiskt inte ens slagit kroppen - på nära nog två veckor nu.

Nästa helg är kroppen ensam i Estland igen. Med saker att göra på lördagen som inte låter sig avbokas. Och det är helt okej. Kroppen känner inga utbrott av panik (bara i korta stunder) och inför att åka hem på fredag? Kroppen är jätteglad utan att lida av att den inom kort måste åka därifrån.

Jävla kropp till att anpassa sig.

//

Hela helgen har jag gått och skrutit. Att jag minsann kan sova igen. Efter att ha vridit mig i de här lakanen i månader. Men det har inte alls gått över. Och nu är klockan 02.19 och 08.30 imorgon kommer en hel delegation av män i slipsar. Som jag ska skaka hand med och därefter förklara för var och en i tur och ordning att nej, jag ska varken servera kaffe eller ta mötesanteckningar - det är jag som är mötet. Det kommer på riktigt gå till så. På bruten engelska.

Jag kommer se trött ut. Mörka ringar under ögonen. För innan dess ska jag också springa till havet. Jag gör det varje dag. Springer dit ner. Fortare dit än hem - för jag har bråttom dit. Jag springer längst ut på piren, vänder ryggen mot färjeläget och tittar uppåt och utåt. Hemåt. Jag tittar på vågorna och svanarna som dyker efter fiskar och fiskmåsarna som försöker flyga i motvind. Jag andas in rutten tång och alger och ömsom dött hav, ömsom levande. Jag äcklas av svanarna och måsarna som lever med hela sina kroppar i det där vattnet, bredvid de där färjorna och industrierna. Men om jag bara tittar på dem, och ingen bil åker förbi just då - tittar jag på dem som man borde titta på fåglar. Med ett slags lugn. Sedan lunkar jag hem igen. Från Foorum springer jag så fort jag orkar. Tills det smakar metall i munnen och jag måste lägga mig i trappuppgången och få tillbaka andan. Tills benen darrar och huvudet pulserar och jag måste gå dubbelvikt under flera timmar för att magen liksom krampar. Jag har glömt den här formen av ångestdämpare. Den är fantastisk.

//

Det kommer över mig stötvis och alltid väldigt plötsligt. Som en stor sorg. På något sätt. En förnimmelse liksom om hur meningslöst jag framlever mitt liv. Och då gråter jag alltid lite. Bara för ett ögonblick. Och sedan står jag där med tårar i handen och förstår inte vad som hänt. Vad fånig du är, säger jag till mig själv. Stå här och gråta. Då försvinner det. Och jag återgår till det normala. Börja jobba igen. Ser fram emot att få lite sällskap ikväll och faktiskt snöra på mig skorna och gå en sväng längs kusten. Med en deckare i öronen. Lämnad då med bara en liten baksmälla av det jag just förnam. Ensamhet. Ångest. Saknad. Utanförskap.

Hellre kanske att det kommer som en överdos i en halv minut. Än att det som pollen finfördelar sig över min ekande lägenhet, mina skrynkliga kläder (jag har fortfarande inte köpt något strykjärn) och över den här samlingen estniskiska byggnader de kallar stad.

//

Nej. Jag vill inte. Men större delen av tiden. Är jag ju nästan som tillfreds med min högst oangenäma tillvaro. I Estland. Människan är för jävla vidrig faktiskt. Som vanedjur betraktat. För vart man än är och hur man än framlever sitt liv - så vänjer man sig. Det är som att kroppen - för att kunna hantera oövervinnlig sorg, längtan, ångest och förtvivlan - tvingar hjärnan och framför allt hjärtat att nöja sig. Kroppen dämpar själv det som annars skulle göra att jag packade mina väskor och gråtande sprang ut ur det här landet. Ut genom den förbannade passkontrollen och förbi de där slemmiga hundarna. Och hem! Inte till garderoben vid Globen. Till människorna! Till staden, till att tillhöra och vara en del av något som ohjälpligt snurrar vidare utan mig. Det är som att springa på ett löpband som till slut går för fort. Och man måste kliva av medan alla andra bara tycks behöva lunka för att hänga med i samma takt. Där går de och strosar i försommarsolen. Mina människor.

Under korta stunder vänder det. När ensamheten blir för stor. Idag blev den det en stund på eftermiddagen. Någon la upp bilder från en fest jag ville vara på. Och där var de. Alla vanliga horor. Och det är inte hororna i sig (Mackan) jag saknar, utan hela inramningen. Tillhörigheten. Men jag ringde J. Och sedan gick det över. Kan du inte komma hem i helgen, sa han. Och jag motiverade varför jag inte kunde det. Då sa han "jag ska ändå jobba en hel del i helgen faktiskt". Då känns det lättare. Han ska jobba. Det ska regna över östersjöområdet i helgen. Med mig på fel sida.

Jag kan faktiskt.

Leva med det.

//

Jag tror ändå att jag är rätt smart. För jag inte bara förstår - utan accepterar. Att alla dagar inte kan vara stordådsdagar, alla veckor stordådsveckor. En del dagar får man vara nöjd med att man gått upp på morgonen - åtminstone sorterat sina 1000 olästa mail och parerat de värsta personalsmällarna. Förskottsutbetalningar, semesterplanering och snabbt ledningsmöte med tafatta mellanchefer. Därefter var jag lika slut som jag vanligtvis är efter 16-timmarsdagar på resande fot mellan nordeuropiska huvudstäder i flygrusning. Med 32 nya meddelanden inspelade under en halvtimmesflygning. Förvånansvärt ofta vill folk bara informera mig. Så gott som hälften av alla mail är FYI eller cc. Tack så mycket - nu lagrar jag infon i min gigantiska infodatabas. Den ligger mellan min richenerv och min fabläs för gigantiska väskor, män med en livsnjutargen samt flygskräcken. Men nu är det lagrat - svarar jag. Tack för infon.

Jag har börjat vänja mig vid utsocknes. Det betyder framför allt att jag försäger mig (se föregående inlägg) och säger "åka hem". Jag har varit väldigt noga med att inte yppa det här tidigare - inte på något språk. Jag säger "lägenheten" eller "där där jag bor". Aldrig "hem". Nu har jag släppt det där. Jag sitter också "hemma" mer. När jag mår dåligt och har feber och ont i halsen vill jag åka "hem". Jag vill sitta i soffan med benen uppdragna och datorn på en kudde och jobba. Jag längtar inte till Swissôtel och den ryskvulgära baren där. Jag vill koka mitt eget te. Så många koppar jag vill och om det hinner bli kallt innan jag börjat dricka det värmer jag nytt. Jag vill ställa datorn åt sidan när jag är trött - inte rulla ihop sladden och promenera genom gatorna med de där ungdomsgängen som enda befolkning. Jag har inte haft så här mycket i kylskåpet på flera år och inatt var första natten sedan jag "flyttade in" som jag inte vaknade när Mr Mister så småningom slängde ut sina sista gäster. Jag har väl vant mig. En tillvänjning jag känner igen mig själv i. Mera. Jag är inte säker på att jag gillar den här tillvanda kvinnan så särskilt mycket dock. Men hon blir garanterat mer långvarig här på jorden. Än den där kvinnan jag praktiserat som de tre sista månaderna.

Jag ska gå till Rimi nu. Det blir macka till kvällsmat och jag har inget bröd. Rimi bakar vid sju varje kväll. Som ett sista godnattparti. Det har jag lärt mig. På mackan har jag egenimporterad makrill i tomatsås som jag idag på lunchen beskrev som det jag saknar mest med Sverige. M sa kalvpaté, någon annan korv. Jag sa kärlek och makrill. I tomatsås.

//

Jag landade igår. Skulle bara lämpa av väskan hemma och sen rusa in till jobbet. Fyra snabba möten på förmiddagen och därefter rapportering. Men icke. För jag kom hem, satte mig i soffan och åt frukost och tänkte - jag måste bara vila lite. Ställde klockan på en halvtimme senare och tänkte att powernap - det är något jag ska börja med. Jag vaknade nio timmar senare. Med frossa. Med en helvetisk huvudvärk och med 985 missade samtal på mobilen. Jag gick upp, gick och köpte mat, åt maten och gick och lade mig i soffan. Där somnade jag och vaknade 10 timmar senare. Jag är således bestulen på ett stycke måndag. Jag besvarade inte ett enda mail igår vilket är något av ett rekord. Idag är det tisdag. Fortfarande frossa men den får hålla till på kontoret idag. Revisorn har nikebyxor vilket jag sagt att hon inte ska ha - särskilt inte när vi har externt besök. Men det har hon Och vct-jacka i skrälligt lila som det står "sport" på. Jag har förvisso rödvinsindränkta converse så det är högst oklart om jag har någon talan.

//

På något märkligt sätt är det liksom tillbaka med full kraft. Ja, ni vet vad jag menar. Varenda en av er som läser det här vet precis vad i helvete jag menar.

Och det är förstås ett svar på det här. Vad tillhör jag? Vem tillhör jag? Vem är jag en del av? Mer än en sådan del som råkar vara ett trevligt inslag i en tillvaro som oförtrutet rullar vidare. Man hämtar hundar från dagis, tvättar bilar, köper nya lägenheter och flyttar ut ur gamla. Man RSPV:ar till facebookevent och man besöker dem när de går av stapeln. Man söker nya jobb och man åker till någons fallfärdiga stuga i skärgården i några dagar.

Om ni behöver mig så är jag sömnlös på Valle 4. As always.

/

Det här när man har sovit en hel helg och sedan fortsatt att sova åtminstone en rimlig mängd timmar per natt flera nätter i rad. Då blir man uttråkad. Jag är ju inte så himla trött faktiskt. Jag behöver inte dricka fyra sura espresso i timmen, mina händer darrar inte när jag skriver och den där Irina på Kalev Spa har lyckats få bort de värsta knutarna i nacken. Alltså har jag ett överskott på energi som inte går bort alldeles oavsett hur många timmar jag sitter vid skrivbordet och hamrar. Till slut är energin i huvudet slut medan den i kroppen finns kvar. Och imorgon ska jag åka hem. Det är alltid som att dricka sju RedBull. Jag blir som ett barn. Jag skriver "yey" och "vippie" till mina kompisar på msn och är väldigt o-chefig generellt. Det är bara bra för mig det - för igår vann jag inga chefsutmärkelser.

Jag ska laga lite idag. Kompensera. Strängt men ändå. Jag ska inte statuera exempel - jag ska inte vara ett "control freak" och jag ska sluta att förmätet försöka få de där människorna att förstå. I deras ögon är jag bara en rik slyna. Någon som fått allt serverat på silverfat, som bor i den där rymliga lägenheten på Tallinns allra lyxigaste gata och som kan gå och köpa vad hon vill när andan faller på. En ny ansiktskräm för att näsan plötsligt flagnar, en ny baddräkt för att hon får för sig att gå och simma, en flaska vin extra, en present till någon där hemma som hon slår in i en kartong och frankerar omsorgsfullt.

Jag ska backa idag.

//

Skicka några roliga klipp då, säger han. Vad är det för fel på folk? Vaddå roliga klipp? Ser jag ut som någon som surfar på youtube på kvällarna? I jakt på Achmed den döda terroristen? Skicka något roligt. Det var det dummaste jag hört.

"Min" lägenhet inbjuder inte precis till det. Det är alldeles mörkt här för lampan har gått i både hallen och vardagsrummet och jag hänger mig hellre än tänder den där vidriga vägglampan i sovrummet. Locket på soptunnan därnere på gården slår i vinden, gasaggregatet suckar, sialjuset luktar sköljmedel.Det stasar i benen och jag känner mig svullen (som vanligt). Lite mens vore bra, det var ju fyra månader sedan sist. Kycklingen jag åt i hotellbaren smakade jättemycket rosmarin och den där ceasardressingen var säkert lite gammal. Jag har hängt en skjorta i duschen för att den ska bli slät. Det regnar lite.

//

What would you say if I asked of you
- out of loneliness, out of loneliness
What would you say if I asked of you
- out of loneliness, out of loneliness
Could I be with you
Can I be with you

It's warm inside the night club
Your face is lit up by a disco light
I don't want to go home alone, not tonight
I have a picture of a man who used to sit in that chair
I will go anywhere
Just as long as I'm with someone
You will do, just take me home for tea

If I told you my stories and sang you my songs
Would you laugh at me
Would you pity me
What would you say if I asked of you
Not out of accident, out of loneliness
Would you shelter me
Will you shelter me

I will be gone when you wake up
No awkward breakfasts, I swear
And don't you look for me, because I could be anywhere
In someone else's house
In someone else's arms
With someone else to warm the pain away

What can I ask of you
What would you want from me
What would you say if I just fell asleep

En del dagar - idag är en sådan - stöter jag på sådan massiv patrull i mig själv att jag inte står ut! Jag KAN inte jobba. Kan inte för mitt liv koncentrera mig på något vettigt. Jag orkar inte driva någonting, vara den drivande och den som andfått får saker att hända. Snälla, kan jag inte bara få förvärvsarbeta idag? Eller gå härifrån bara. Krypa ur mitt eget skinn. För jag trivs inte i det här skinnet idag. Det stramar ena sekunden och är för stort i nästa. Det kliar och jag har lite utslag på insidan låren. Sådär som jag fått sedan jag var liten när jag är varm och svettig och måste gå långt så benen skaver mot varandra.

Jag vill inte, vill inte, vill inte. Och jag har ju lärt mig. Att när det känns så. Är det bara att luta sig tillbaka. Och göra ingenting. Acceptera att huvudet inte kan. Eller vill. Jag kan inte kämpa emot det här. Ge mig vilken kroppslig åkomma som helst - huvudvärk, klåda, förlamande trötthet och orkeslöshet. Ge mig feber, halsont så påträngande att jag hellre sväljer mitt eget huvud än något ätbart. Ge mig kramp i skuldrorna, kallsvettningar och manodepressiva attacker av gråt, hemlängtan, saknad och ensamhet. Jag jobbar ändå - oförtrutet. Jag sitter ändå där - vid mitt kala köksbord och hamrar på tangentbordet. Men när det sätter sig som en parasit på en nu skiter jag i det här- nerv - då kan jag lika gärna lägga ner. Det kommer inte bli bättre än så här idag.

//

Det här jag gjorde igår eftermiddag fick mig faktiskt på lite bättre humör. Det fick det. När jag börjar räkna veckorna och insåg - det kommer bli bra det här. Och imorse när jag vaknade cirklade måsarna över kyrktopparna i gamla stan och himlen var sommarblå över dem.

Men där tog det slut. Väskan var så eländigt tung och de där ryska tanterna i blomståndet förstod inte alls vad jag menade och försökte inte förstå heller så till slut tröttnade jag, sa hora och tack för mig (såklart), och gick till Rimi och köpte födelsedagsblommor och billig rysk champagne till födelsedagsbarnen. Det gjorde mig ännu tyngre så jag tog en taxi till jobbet (naturligtvis). En Tallinka som kostar ungefär tre gånger så mycket som en av de där vita som ändå måste vända i rondellen vid Viru innan de kan köra norrut på Narva mnt. De har ingen hyfs med sådant här. Vatten kostar 1,50 EEK på Rimi och 30 EEK på Waynes en trappa upp. Det slutar alltid med att jag köper vatten på Waynes (naturligtvis).

Lagom svettig och sur kom jag till slut fram. Bråkade med Finn Air i en halvtimme och måste nu svara på inte mindre än 115 mail. 117 nu. 118.

Och vad trött jag är på den där E. Redan. Han var tjurig igår vilket jag till och med märkte. På mig. Tjurig på m i g! Han måste ha en skruv lös. Inget jag gjort mot honom förtjänar tjurighet. Och jag är inte rätt person att lägga en jobbig dag i knät på. Men det blir han nog varse. Som den fitta jag är.

//

Att vara ensam om att vara ensam. Är nog det värsta. Inte ensamheten i sig. Att bli ensam kvar som ensam. Det här jagar mig dygnet runt mer eller mindre. Antingen jobb eller privatliv? Ska det vara så? Men om jobbet skiter sig så skiter sig privatlivet och tvärtom. Då måste man alltså ha ett lagom liv, ett lagom privatliv. Man måste hoppa in i ett förhållande någonstans i mitten och man måste jobba lite lagom mycket, vara lagom framgångsrik och upptagen. För det är osexigt att inte ha ambitioner men man kan inte ha för mycket ambition får då sitter man snart som en ensam fitta på ett kontor i Estland. Och kliver över danska lik i jakt på en tillfredsställelse som aldrig kommer. Men utan det? Hur blir det då? Jag vill fly in i ett ensamt utomlandsliv för då gör jag åtminstone någonting som kan kompensera det faktum att jag är h e l t ensam.

Jag vet hur det blev så här. Jag hängde kvar med M i ungefär fyra år för länge. In i vuxen ålder. In i en ålder när man kan förvänta sig någonting annat av en tvåsamhet som vi förväntades dela. Jag har slösat bort mitt liv på den mannen. Ja slösat. Han är som den där kulan som jag vill skjuta in i esters hjärnor. Som kan ta sig in men som inte kan ta sig ut och därför studsar mellan väggarna därinne.

Nej, jag går inte omkring och är kär i honom. Gud vad ni missuppfattar mig. Jag går omkring och är oälskad av honom. Och oälskad i betydelsen att han aldrig har älskat mig emedan han ligger som en oavslutad tråd i det flowchart som beskriver mitt liv. Han är som den där spam-tråden i det flowchart jag gör just nu. Den som bara hänger ut som en en extra arm från produktionskroppen. Slappt liksom. Där är pilen som inte har någon pil från sig. Pilen som inte leder till någon annan pil. Det är spam - bara.

Och så förstås den här stolthetsfaktorn. Den är viktig. Att det inte är okej att bry sig om varandras liv. Efteråt. Det har vi ju båda två skapat så fina rutiner kring. Att avsluta alla former av kontakt med att skrika "jag älskar inte dig". Inte en gång - flera. Och det är väl bara han som sagt det. Vad jag vet. Att jag då skulle ha ett behov av att veta att han mår bra. Missuppfattas så lätt. Eller missuppfattas som att missuppfattas. Men nu undrar jag verkligen. Jag vill veta och inte veta. Jag önskar honom allt gott och inget. Jag vill känna honom och jag vill inte det.

Hela natten jobbade jag. Därför har jag inget kvar till den här måndagen. Mer än närvaro.

//

När gick jag och blev en sådan jävla fitta? Jag är vidrig. Jag skriker fitta, smutskuk, jävla hora och efterblivna jävel till alla som kommer i min väg. Sluta kör på mina hälar ditt ryska sprutluder - säger jag till tjockkärringen bakom mig i kön på Rimi imorse. Till taxichauförren som inte förstår ett ord engelska säger jag sug din egen kuk och jag ger inte en rutten cent i dricks.

Jag är en fitta rent generellt faktiskt. Ni skulle höra vad jag säger till J om de där killarna. Och jag kan inte skylla på att någon fuckat upp mig. Jag har för i helvete fuckat upp mig själv och bara mig själv.

Men det värsta är ändå det där mailet. Nu sitter jag här och undrar om det också forwardats för då vet jag inte vad som händer. Då finns det risk för att han helt sonika reser sig upp från sin skraltiga kontorsstol och  - jag vet inte - slår mig? Jag ser framför mig hur han skriker någonting, svär på danska och går ut och röker för att stilla sig. Hur vi sedan sitter här och surmulet motarbetar varandra ända fram till semestern när det kanske släpper lite. Inte en av mina highnotes. Det där mailet.

En riktig jävla fitta är jag. Det skulle jag skrika till mig själv faktiskt. Om jag inte var jag. Om jag inte hade förståelse för mig själv. Men det har jag faktiskt. Jag vet vad som fuckat upp mig. Men bara jag.

//

Jag måste sluta lyssna på Anthony & the Johnsons för det gör mig så väldigt ledsen. När mörkret faller över den här tysta lägenheten. I dagsljus är det alltid okej. Under eftermiddagen när jag faktiskt inte jobbat utan läst en bok. Ja, en bok, Jag har legat på sängen och läst en bok. När gjorde jag det sist? Men nu är förstås den eventuella tillfredsställelse jag känt över det som bortblåst. Det är mörkt nu. Och fönstret åker upp hela tiden så det är kallt på den enda plats i lägenheten där 3G-modemet fungerar. Locket till soptunnan där nere slår i vinden och gasaggregatet suckar i badrummet. Nu har jag preclosure kvar och det är det sista jag vill ägna natten åt. Siffror.

Jag ska göra det ändå nu. I mörkret.

//

De klarar inte ens av att göra någonting fint av strandpromenaden. Den som skulle kunna ringla sig längs kustbandet. Den skulle kunna vara en solglittrande fristad - ett avstamp som i sig själv är alldeles gratis för vattnet och solen och stenarna och sanden och tången och luften. De känner inte till vare sig öst eller väst. Men där, längs östersjöns kalla vatten, har de smällt upp en hårt trafikerad väg till Pernu bara meter ifrån vattenbrynet. Däremellan ett orange metallstaket fullt av klotter. Jag såg inte mindre än tre kanyler mellan stenarna och när jag närmade mig färjeläget inser jag att strandpromenad är sanning med modifikation. Här bor människor, den mindre trevliga sorten. Det är de som slår sönder flaskor mot stenarna, slänger matrester och samlar lump längs utloppen där avloppsvatten, förmodligen renat men i alla fall, rinner rakt ut i havet. Det luktar unket där det forsar ut över stenarna och sanden. Jag försöker att blunda och andas in det som ändå luktar tång och hav och salt och jag tittar bortåt horisonten och vinkar hejdå till färjan hem. Men bilarna stör mig, avgaserna och det eländiga tutandet från lastbilar som har bråttom till färjorna. Så jag går hem utan havsluft under vingarna - utan saltvattenstänk i håret, sand mellan tårna och stramande solvarmt ansikte.

Möjligen rensade det huvudet från spam. Men det kan bero på den milslånga promenaden lika gärna. Söndagskvällen i Eesti? Den jobbar jag bort.

//

När jag är här - som då ska föreställa något slags hem - så finns jag bara. Jag bara andas. Utan mål, mening eller syfte. Och allt som inte är att jobba är bara ett sätt att fördriva tid, att slösa bort liv. Jag har korta stunder av frist från den här känslan - idag på spa, på trappmaskinen på gymet och i hotellobbyn på swiss hotell där jag unnade min trötta kropp två glas champagne till middag innan de stängde klockan tio och jag vandrade "hem" genom tomma gator.

Och timmarna i "min" lägenhet sniglar sig fram. Känslan av att slösa bort livet är överväldigande. Jag screenar bort samtal som jag vet murar min ensamhet. "Var är du" är en fråga jag inte vill besvara idag.

Det värsta med att vara här en hel helg är ändå den enorma fokusen på mina tillkortakommanden som jag lyckas skapa i min ensamhet. För plötsligt får jag sådan ångest för det kroppsliga förfall som ju är oundvikligt när jag förväntas jobba dygnet runt. Jag kan omöjligen både jobba 14 timmar per dag, banta, sova mina stärkande 8 och träna regelbundet. Därtill borde man hitta tillfällen för att slappna av, tänka på något annat och därigenom blir en bättre människa på jobbet. Träning botar inte ångest längre - det gjorde den förr. Bantning går inte för jag är så förbannat hungrig hela tiden. Att äta ingenting barn, är inte att banta. Man bara äter fel och mer när man väl äter. Att koppla bort allt - görs endast med glada vänner och vin. Glöm det i Estland således. Glöm det.

Jag vill lova mig själv att det här är den sista lördagen e v e r som jag spenderar här. Men jag vet att det inte är sant. Och jag kan samtidigt inte komma bort ifrån att jag sov inatt. I 13 timmar. Vaknade utan baksmälla och med ett ansikte som såg piggare och friskare ut än jag sett på flera månader. Det skulle jag aldrig för mitt liv unnat mig i Stockholm. Stockholm har blivit dekadansens högborg. Jag vill ha både och! Ge mig! Jag vill ha sällskap, hälsa, respekt, kärlek, lycka, välmående, framgång.

Inkompatibla ting. Som det verkar.

e

Jag försov mig imorse och jag är fortfarande så trött att det svider bakom ögonlocken och ilar i huvudet. Vaknade 20 minuter innan mötet men hann i tid. Helt jävla otroligt. Sminkade mig i taxin och försökte släta till kläderna. Insåg att jag glömt bh i en mycket osmickrande topp i siden och nu sitter jag här - med mina bröst liksom som gungande under tyget. Det lilla de kan gunga. Jag längtar hem. Som besatt. Jag vill inget hellre än att packa mina jävla väskor och aldrig någonsin återvända till det här skitlandet. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig vill jag åka tillbaka hit. Undrar om man kan få ha en skatteskuld löpande här när man lämnar landet? Det vill jag ha. För jag vill fan inte - det sista jag gör - betala sissodär en halv miljon i skatt. Betala för att åka? Nej tack. Kan det inte räcka att jag tvingas spendera en massa eesti kroni på frukt som smakar bensin, äcklig grillad kyckling och automatkaffe med en marginalvinst på 99,9 procent. Kan inte det räcka?

Jag är så arg på det här skitlandet idag så jag vill skära halsen av hela befolkningen. Skjuta varenda kuk-est genom gomseglet med en sådan där kula som åker in - men som sedan inte kan ta sig ut så att den liksom studsar mellan hjärnans innerväggar. Jag vill lägga krokben för varenda affärsman, ryskt luder och tjurig jävla förvärvsarbetare som finns i det här patetiska territoriet de kallar Eesti. Jag hatar dem.

Jag har sagt det förr. När jag lämnar det här landet - slutligen. Är det för gott. Jag kommer aldrig aldrig återvända.

e