estlandslördag
Det värsta med att sova ensam är inte sovandet, det är att morna sig. Den meningen hade jag i huvudet innan jag ens vaknat. Hade det inte bara varit jag i min säng - hade jag tyckt det var fantastiskt att somna om imorse. Jag gjorde det förvisso ändå. Men mest av tvång. Kroppen skriker ju. Nu. Snälla Emma sov! Ber den. Jag är svullen, min rygg och mina axlar ilar ständigt som av både varmt och kallt och huvudet spränger.
Jag har gått upp idag, gått och handlat färskt bröd och gjort frukost som jag ätit när jag tittat ut på bakgården. Det är 25 grader ute och uteserveringarna är fulla av turister. Jag känner mig inte alls delaktig i det. Jag ser sur ut och ger min obligatoriska femma till den skrynkliga tanten som alltid tigger i hörnet vid bokhandeln. Han utan ben får också en. Morning, säger han och ler nästan. A ringde- för han ville berätta så mycket. Jag träffade dina kompisar igår, sa han uppspelt. Och hade massor att berätta. Det gör mig varm i hjärtat. Han ringde redan inatt. Hejje! Säger han när han ringer. Vad var det nu igen jag ville berätta om det som var så kul. Alexander har O-baren-fest ikväll och de har burit ut alla möbler och ställt in ståbord istället. Vad var det nu som var så kul med det, säger han. Mamma och pappa är på väg ner till huvagnen. De ska "försöka" sova där men de har ju inget golv till förtältet så de får se hur det går med Harry. Men det ska väl gå, säger mamma. De tror det i alla fall. Moa har fest ikväll - som jag inte kan gå på. Han ringde nyss men jag screenar det. Jag har skickat ett mail om att jag inte kan komma. Jag orkar inte. Det är för mycket som pågår runt mig som jag inte kan delta i. Jag är inte delaktig i något. Så har ensamhet liksom gått över till en överrumplande känsla av att vara övergiven. Tiden står stilla här för mig - medan den för andra inte är närvarande. Emma var inte på Kåken igår, men hon är säkert där någon annan kväll så då passerar det omärkligt förbi. Känslan skulle inte alls skulle vara lika överrumplande och stark. Om jag faktiskt hade möjlighet att välja. I stunden. Jag skulle kunna sitta på Waynes på Kungsgatan i timmar och jobba. Utan att behöva ringa någon särskild. Oftast väljer jag att släntra omkring på NK ensam. Det händer till och med att jag undviker folk när jag ser en skymt av någon flyktig bekant. Men det väljer jag ju. På ett annat sätt.
Det är ingen i min omgivnings fel. Det är mitt behov som har förändrats. Och det kan jag inte få någon att förstå. Det kan jag inte dela med någon. Jag vet ju bara. Att jag behöver mer. Att telefonsamtalet på flera sätt stjälper. Samtidigt vill jag att det ska ringa. Jag ler när jag tittar på displayen. Hejje, säger jag tyst och lägger undan mobilen. Fortsätter med min projektplan.
Jag ska gå till Vivienne Westwood idag. Jag har aldrig haft tid att gå dit förut. Bara när det är stängt och jag vandrar runt kvarteret ett par varv när Excel liksom gått ett frivarv i huvudet och axlarna värker så mycket att jag måste svänga med armarna för att få blod till hjärnan. Jag ska gå dit idag. Sedan ska jag hämta min post på kontoret och skriva ut min resräkning. Sedan ska jag kanske äta något igen. Kanske på restaurang. Men tidigt då - innan turiststormen. Sedan ska jag jobba. Låta Excel gå sagda frivarv. Kanske är någon tillfälligt online som jag kan dela min ensamhet med en timme eller två. Sedan fortsätter deras liv och kväll och natt. Och min står liksom stilla.
//
