hejdå stockholm, men det gör kanske inte så mycket
Vill du det här, frågar O utanför Max. DET ÄR KLART ATT JAG INTE VILL. Jag vill inte mer generellt. Jag vill inte svara på frågan "hur är Estland" en enda gång till. Jag vill aldrig mer gå på Berns och om jag tvingas sätta min fot på Spy Bar en enda gång till så skriker jag. Varför skulle jag vilja det? Lena går och lägger sig när jag hastar vidare. Mot Kåken. Där jag känner mig så trött. För nu har det gått inflation i det här. Kåken är gubbrummet. Dörrvakten känner igen mig sedan så många år att han skakar på huvudet när jag kommer. Ja, du ska dit in, säger han och pekar. Dit ska du.
Det är fel sätt, men jag kommer ju att gömma mig i Estland. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle aldrig orka, säger L. Och syftar på ensamheten. Men den kan jag vifta bort. Den här söndagen i Stockholm har nämligen uppenbara likheter med morgondagen i Estland. Det är till att ta hand om sig själv. Laga sig själv.
Nu ska jag insupa stockholmsångest. På kontoret. Jag ska insupa den ända tills planet lyfter imorgon. 08.40 är det hejdå. I några veckor.
//
