hon är tillbaka
Det blir så väldigt symboliskt. När det där planet lämnar Arlanda. Hejdå alla jag tycker om. ALLT jag tycker om. Den här helgen har också genomsyrats av kommentarer som "ja, jag skulle aldrig göra det du gör", "kom hem" och "hur fan orkar du". "Du måste inte, Emma" har också varit poppis. Och nej jag vet. Men det är inte heller som att man har så himla mycket annat för sig. Men att det är hårt kommer jag helt enkelt inte ifrån. Det är ju bara jag. Liksom. I så väldigt många dagar, veckor och månader. Och jag tror jag hittat rätt beskrivning när jag konstaterar att det är hotfullt här. För det är det ju. Runt Viruporten där efter midnatt är det inte så förbannat kul att vara ensam. I taxibilar som försöker lura mig och längs vägarna där ingen går, särskilt inte tjejer. Jag måste gå där, för att ta mig fram. För att sova, för att äta, för att jobba. De tittar på mig när jag går förbi. Synar min kropp, mina ägodelar och min möjlighet att försvara mig. Testar vart jag kommer ifrån med ryska och estniska och ibland finska skällsord. Hora, kan många också. På svenska. Hora, väser de när jag går förbi.
Och jag försöker bara hitta någon som kan ta emot lite av det här. Utan att jag för den sakens skull vill utnyttja någons goda vilja, få någon att tycka synd om mig eller bete mig som ett barn, en kvinna i nöd eller som att jag INTE VALT DET HÄR SJÄLV. För det har jag ju. Jag har bara ett behov därefter. Älska mig lite då. Var lite varm på kroppen när jag kommer hem från Arlanda. Ring mig en snabbis när du går och lägger dig. Tänk på mig en stund när du vaknat. Hjälp mig med en praktisk hemlandsfråga, hämta mig somligen på flygplatsen när planet är sent och orken tryter. Håll mig hemma när jag är rastlös och stressad och tänker att spy bar nog hjälper. Stryk med handen längs min rygg när jag suttit uppe för länge vid datorn. Orka med mig när jag tjurar och är ledsen och uppmuntra mig hellre än tyck synd om mig när jag vill lägga av. Säg åt mig att det fan i helvete är okej att sluta jobba när klockan slår 12 en söndagnatt och planet ska lyfta om åtta timmar. Övertyga mig om att det jag gjort dittills är tillräckligt. Att ingen kan begära mer.
Men det är bara jag. Som vanligt. Och jag har svårt att vara sådär överseende. Med mig själv.
Jag har inte ätit nu på nio timmar nu. Det ska bli gott med...eh....färdiggrillad kyckling och avokado? Vid bänken. Kanske att jag slår till på en näve jordnötter också. Hej måndagkväll i Estland.
//
