min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen
Kort inlägg i min egen debatt. Innan låneansökan, löneutbetalningar, nya scheman och en ohämmad utskällning av nyanställd avdelningschef som efter en blöt natt på stan är fyra timmar sen till jobbet. Jag har just inte så mycket annat att bry mig om. Att bli arg för. Jag är sådär tom. Igen.
Helt nollställd. Så jag adderar lite drama, berättar jag för M när jag passerar Zelluloosa imorse. Det är bara lite specialeffekter, en nypa salt i såren. För att slippa vara så förbannat avtrubbad.
Ångest är således inte alls min arvedel. Apati är min arvedel. Fan - det är inte alls lika dramatiskt och livet lever inte loppan i mitt bröst över apati. Apati får mig att vilja åka hem ikväll och sucka över tvätthögarna, inte vingla ut från Riche efter ett hoppsan-blev-det-såhär-ikväll-tillstånd. Med min dator under armen och arlandadamm på jackan. Tur att fredagar per automatik brukar innebär att en hoppsan-känsla infinner sig. Ikväll aw:ar jag i tallinn och klubbar i stockholm.
e
