mitt golv är någon annans tak
Alla de där människorna man har runt sig och som tar i hand. De som blygt tittar under lugg i hopp om anställning och löneförhöjning. De som självsäkert tittar mig rakt in i ögonen och tänker "det kan inte vara hon, hon är för ung". De som inte bryr sig utan låter handen vila som en död fisk i min och de som entusiastisk skakar den. För att de engagerar sig, tror på det de gör och vill prata med mig. Alla de där - är ju någon annan när de lämnar det där kontoret, hotellobbyn, restaurangen. En vanlig människa. Han amerikanen till exempel. Som ser fram emot att spendera tid i Tallinn. Vad kommer han göra på kvällarna när kontoret liksom somnat? Kommer han gå ut och äta då på en restaurang? Kommer han därefter gå till Mr Mister - for gentlemen's pleasure som ligger i samma port som min? Är det där han kommer sitta? Och smeka ungflicksbröst? Eller har han en fru med sig som strävsamt följer hans resor över hela världen? Som i pärlhalsband gör honom sällskap till restaurangen på kvällen. Som kammar sitt hår och löser korsord när han läser mailen innan han somnar? Och den där ryssen som har fru och två barn men som kallar det för att han är barnvakt när han är hemma med dem. Ligger han i sin frus armar på kvällarna och försäkrar henne om att det är henne han älskar? Säger han sådant till henne? Ber han henne stilla att snälla älska mig tillbaka?
De har förstås ingen aning om. Huruvida jag stilla ber någon älska mig. På kvällarna. Om jag äter middag ensam eller smeker ungflickbröst på Mr Mister (även om de kan ana att jag inte gör det sistnämnda). De vet inte om jag lever ensam och om det är självvalt. De undrar nog - vill inte hon ha barn snart. Och familj. Vill hon sitta här på det lysrörsupplysta kontoret och sedan gå hem ensam till sin sviktande dubbelsäng. Är det vad hon vill med livet?
//
