mötemötemötemötemöteeohcfoencoexnpecmeonvower
Sitter i styrelserum igen. Det sitter en dansk och berättar på helt overklig Köpenhamnsdialekt om sitt förra jobb. Fyra korpulenta herrar fyllda med potatisgratäng lyssnar halvt om halvt. Jahaaaaaaa, säger de ibland.
Jag är ursäktad för jag har fått 650 mail idag. Och innan imorgon har jag en att-göra-lista med 23 punkter. Minst 10 av dessa är ensamma helt tillräckliga för att förstöra kvällen. Och jag har på riktigt sovit max tio timmar sedan i lördags natt. Det börjar synas. Axlarna är uppdragna och sneda, ögonen trötta och glansiga, hyn glåmig och liksom slapp. Jag är hungrig hela tiden men glömmer samtidigt helt bort att dricka någonting annat än kaffe.
Det här är allt jag har. De här styrelserummen. Mötena, mailen. Jag saknar ingen och det är det jag saknar så förbannat. Det ekar liksom inte i min säng när jag går och lägger mig. För det skulle betyda att man flyttat på något som förut - var där. Men det var längesedan det var någon slags permanent lösning. Och inte ens då var det permanent, självklart eller ens särskilt frekvent. Om jag och Micke mot alla odds skulle ha klarat Thailandskrisen skulle vi ha dött fortare än jag skulle hinna säga terveseks av Estlandskrisen.
Men jag tänker mycket på honom. Det gör jag som på en given signal efter ett halvår av fullständig tystnad, en och annan skymt på Riche och någon enstavig elektronisk kontakt. Han finns oftare i min hjärna. På något sätt. Utan att vare sig tillföra eller dra ifrån. Han bara sitter där mer än vanligt. Är svårare att bli av med när han väl hamnar där. Han förekommer i bakgrunden under nätterna. Ibland står han bakom en container i en hamn, ibland tar han formen av någon annan; en CFO som saknar ansikte, ett kafébiträde eller som ett ansikte i mängden på en fest, en konsert eller i ett folkvimmel i stadslandskap.
Jag lägger ingen som helst värdering i det. Han fyller nämligen ingen som helst funktion i det här torftiga baltiska livet. Vare sig som något man saknar, lutar sig emot eller fördriver tiden med när man ännu en gång överlevt den där propellerhistorien hem.
Seven days to go.
//
