you may not be beautiful
Jojo, alla dåliga dagar måste förstås sättas i relation till dåliga dagar generellt. Och fruktansvärda sjukdomar som drabbar fina, fina vänner som bara förtjänar att vara friska och få gnälla om livets vedermödor som inte på något sätt ställer själva levandet på högkant.
Allt jag säger är således förmätet. Men det hjälps ju inte i MIN vardag. Jag kan komma på tusen och en saker som skulle vara värre än det här. Och i grund och botten är ju det här BARA positivt. När det där mailet kom igår vill jag nästan skrika. Det bubblar liksom i magen. Jag är stolt! Över mig. Det kommer och går det där men igår var jag stolt. Kunde klappa mig på axeln och säga "Fan, Emma, du är inte så tokig". Men sedan blir jag manodepressivt ensam på kvällen och får panik och kan varken andas regelbundet eller sova fast man tänker att just sova vore det den enda rimliga åtgärden. Jag försökte titta lite på tv och då var det Gilbert Grape som slutar lyckligt och det hade jag glömt! Jag hade velat att den skulle sluta i elände och misär. Men den slutade förbaskat jävla lyckligt. Vad är det för skit? Det fann inget oförlåtligt över den. Ingenting alls.
I övrigt är ensamheten den mest övermäktiga av känslor. Jag kommer stanna här i helgen. och framåt lördagkväll kommer det vara näst intill outhärdligt för att sedan ljusna igen framåt söndagen. Men det ska bli oerhört skönt att sova. För själva problemet är att jag inte kan sova på nätterna - men på mornarna. Inatt sov jag mellan fyra och sex.
Oh the joy.
Lyssnar i princip uteslutande bara på det här:
Well you may not be beautiful
But it's not for me to judge
I don't know if you're beautiful
Because I love you too much
Mest för att jag aldrig hart tid att byta skiva.
//
