s t o c k h o l m
Jag får åka till Stockholm på torsdag. Och när jag åkt dit får jag, förutom fredag och tisdag, vara där en hel vecka. Stockholm blir alltså min bas i en vecka. Jag ska få gå på Ica i Stockholm när jag är hungrig. Till skräddaren i STOCKHOLM och vill han ha tre dagar på sig att laga den där förbannade kappan - ja, då ska han få det. För jag kan hämta den sedan. Och Henke kan fota Ylva måndag, tisdag (nej just det - fan) ELLER onsdag. För jag ska mer eller mindre vara där hela tiden. Det betyder 10 nätter i min egen lägenhet. 10! Det är obegriplig lyx. OBEGRIPLIG! Inte på sju månader har jag fått sova så många nätter i rad. I en säng som är bara min. Jag har inte varit i tvättstugan eller på Ica på sju månader. Jag har inte tittat en enda minut på tv. Dessvärre kan jag inte heller skryta med någon så förfärlig städning på sagda antal månader. Jag ska rensa garderoben. Men mest. Mest, mest, mest av allt ska jag umgås med mina vänner . Lyx var ordet.
Nu är jag nämligen så urless på det här att jag inte ens har något att säga. Om hur jag mår. Om hur jobbigt det är. Så länge man trivs med det man gör, säger P som börjat ringa nu när Mimmi slutligen packat väskorna en gång för alla. Och då ställs jag liksom mot väggen. Trivs? Är det ett kriterium för att stanna? Så länge du inte mår dåligt, säger M. Va? Vad menar du?
Men inget av det där spelar ju någon roll. Jag kommer inte åka hem. Jag kommer stå ut. Under hela långa vintern. Kommer jag sitta vid det där köksbordet och smattra på tangenterna. Jag kommer stå vid den där busshållsplatsen där det luktar så mycket diesel att jag måste stå på andra sidan gatan och vänta och sedan springa i högklackat över gräset och liksom framför bussen så den inte ska hinna åka. Jag kommer handla mina vattniga grönsaker på Rimi och äcklas av att jag på riktigt tror att alla ryssar som åker buss har löss som ska hoppa över till min Helmut Lang-jacka så att jag måste elda upp den. Jag kommer göra det. Och jag kommer må ungefär så här hela tiden.
//
