skitliv?
Ja alltså - just nu. Känns ju inte livet som så särskilt meningsfullt faktiskt. Bara vänner. Gör det. Känns meningsfullt alltså.
Hemvägen i fredags var så v i d r i g att jag tröstade mig hela fredagsnatten. Dock inte på ett sätt som faktiskt - tröstade mig. Jag var tvungen att byta flyg i Riga. Riga har den svettigaste, äckligaste, mest högljudda flygplats som norra Europa har att uppbåda. Jag blev stressad tror jag och tryckte fel pinkod till min svenska mobil tre gånger. Kanske för jag pratade med en schweizisk klockhandlare och förhandlade pris på en klocka som jag vill ha och som han påstod sig äga. Jävla helvetes skit. På väg till Sverige utan svensk mobil och det där estniska skräpet har inte ett enda nummer inlagt. Men företagstelefoner går att låsa upp. Om man kan kundnummer, datum för när avtalet skrevs på samt organisationsnummer. Jag kan inget av det i huvudet och vet inte ens vilket bolag min svenska mobil numera tillhör. Så jag ringer ekonomichefen. Men han svarar inte (vad konstigt, halv sju en fredag i semestertider) så jag ringer tillförordnad redaktionschef som är på semester och dricker öl på en klippa i skärgården. Han lyckas ta reda på avtalsnummer och ungefärligt datum för tecknande av avtal samt organisationsnummer för det nya bolaget. Inget av det stämmer och jag blir tvungen att boarda. Svettig, oändligt trött och hungrig. Äter en snickers på planet i ren desperation. Ratar air baltics currygryta med överkokt potatis som smakar microvärmd.
Ankommer Stockholm utan att vara det minsta i tid. Slänger in datorn i en förvaringsbox och byter skor på centralen. Sticker direkt till tantmaffia på Riche. Fem glas champagne senare äntrar jag Kåkens uteservering. Därefter blir det hela svängen tills den där gubben på gubbrummet tittar forskande på mig och säger "är du verkligen stammis på gubbrummet". Då tänkte jag - det är dags att gå hem. Det är det faktiskt. Highfivar nattklubbschefen på vägen ut men blir inburen igen av Richevakten som inte tycker jag ska gå hem utan ett järn. Jag tar ett järn, highfivar nattklubbschefen, kysser pointern passionerat och går hem. Ofantligt ensam (fast glad över fina, fina vänner).
På lördagen shoppar jag naturligtvis. Och parerar überchefens mail på kaféer i shoppingpauserna. Jag pratar i telefon så gott som hela dagen. I provhytter, i kön, i kassan, på gatan, i tunnelbanan. Tar slutligen ingen mera kaffe. Tar vin och åker hem till T som vill vara hemma men som ångrar sig innan jag ens kommit ut ur hissen. Det blir bartömning på El Diablo. Vi dricker frozen margarita och pratar snoppar på djur innan vi åker till M på Riche. Vi dricker GT med lime och glömmer som vanligt att betala och går till F12. Men vi går fel. Och det är jättejättemycket folk så vi går till gubbrummet och där är nästan ingen istället. Vi tröttnar halv fyra och då skjuter någon en dörrvakt på Anglais. Vi tittar på förödelsen en stund. På springande poliser och ambulanser och väktare med jagad blick. Vi äter därefter men har blivit blasé, fått ont i fötterna och åker hem. Ofantligt ensam (fast glad över fina, fina vänner).
På söndagen dricker vi sangria från tolv runt en pool på Ekerö och därefter äter vi plopp och dricker (mer) vin på Sturehof. Hej som vanligt säger A i baren. Ja, det är ju söndag säger jag. Det är nog bäst du går på nota idag säger han. Men i slutändan glömmer vi att betala. Som alltid.
Vilket skitliv man har (dock inte skitkompisar).
/
