spänt
Idag gråter jag. Handgripligen. Framför datorn på jobbet. Hela tiden. Jag gråter av ursinne och av leda. Av ångest och vemod. Och jag rättar till siffrorna i den där jävla excelfilen. Rättar och räknar. Jag gråter för att jag inte vill längre. För att jag längtar hem, för att jag måste bita ihop för att orka, för att jag inte sovit alls inatt och för att jag inte alls lever något liv som jag vill leva. Och för de där bilderna på facebook som genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.
Två dagar. Två nätter.
//
Kommentarer
Trackback
