klåda
Det retar mig. Det är det enda egentligen. Det gör inte ont - det är faktiskt ganska befriat från smärta och det skriker inte i mitt bröst. Den här önskan. Det bultar inte i tinningarna av frustration, vemod, längtan, törst och bekräftelse. Men det stör mig. Det stör mig när jag ska sova och när jag är vaken. När jag sitter i möten och när jag i monoton ensamhet läser statistik, budgetrapporter, powerpointslides från möten jag missat och de oändliga mail jag bara vidarebefordrar till någon annan. Det nässlar sig in där emellan som en kil och gör mig ineffektiv, eftertänksam och melankolisk. Det plågar mig - på sitt sätt. Det plågar mig på Kåkens terrass, på spymlans gräsmatta, i baren på gubbrummet och i trappan upp till o-baren. Det kommer över mig i ankomstterminalen på Arlanda och det jagar mig så gott som alltid på NK, i kungsträdgården och på Rigoletto på Kungsgatan. Somligen, när det är riktigt illa, får det också sitt grepp om mig på Ülemeiste City, utanför Mr Mister på Müürivahe Mnt. och under sena nätter på väg hem från Swissôtel.
För det allra mesta passerar tanken dock obemärkt förbi. Som att tänka på döden ungefär. Man omfamnar inte känslan varje gång. Det skulle bränna ett hål i mitt bröst, göra mig oförmögen att administrera räkningar, kliva upp ur sängen när kroppen vill ligga kvar, flytta till Estland ensam och generellt stå ut med allt som inte för mig närmare ett slags kroppsligt och mentalt konsensus.
Just idag. Är jag fast i ett järngrepp. Det inte bara retar mig idag således. Det definierar mig.
//
