nu så
Jag känner liksom som att det är på väg att falla ihop. Allting. Som ett korthus. Allt egentligen. Det rasar nu, jag ramlar tänker jag när jag ska sätta mig och jag tar krampaktigt tag i bordsskivan för att inte. Just det.
Falla.
Och jag menar när jag säger. Att jag under inga som helst omständigheter vill stiga upp ur sängen när jag vaknar. Jag vill bara ligga där. Allt är fel. Och kroppen kliar oroväckande. Men jag gör ju det ändå. För det är så ohemult tråkigt att ligga kvar. Och det kan hur som helst aldrig, aldrig bli bättre. Om jag bara stannar där jag ligger. Och kliar mig, svettas, ser solen ligga högt över hustaken. Andas in mopedångorna från gatan där nere, pommes frites-stanken från kvarterskrogens luncher. Lyssna på fläkten i badrummet som låter som ett bomblarm, surfa på facebook och förbanna 3g-uppkopplingen som kraschar så fort jag försöker kolla mailen. Nej, inget kan någonsin bli bättre. Av att ligga kvar.
Istället gör jag tvärtom idag. Jag är hemifrån så länge att jag till slut vill gå "hem". Och inte då nödvändigtvis av längtan efter den där lägenheten. Utan till min säng. Till en varm dusch och till att sova. Jag är faktiskt. Väldigt förtjust i att just. Sova.
//
Men lilla hjärtat! Du är på riktigt värd så mycket bättre - blir det inte det snart?
Vi längtar efter dig...
PoK
Hur ser det ut på fallskärmsfronten? Om bra, skicka iväg ett par beställningar på nån bra båt och ett sommrahus i algarve, få sparken och njut av degen!
