överlevnad
Jo men det är klart att man hör att jag är stressad. Jag är ju det. Inte tjurig egentligen. Men vansinnigt stressad. Jag går omkring och vet att jag skulle kunna jobba dygnet runt. Och just därför gör jag inte det. För samtidigt som jag vet. Så ser jag plötsligt det meningslösa i det. Jag ser inte skogen för alla träd. Jag ser inte hur allt det här som hamnat på mitt bord ska driva vare sig mig eller verksamheten vidare. Och så blir jag som J och det håller mig vaken om nätterna. Jag är svårt ocharmig med en stubintråd så kort att den knappt går att tända. Jag har noll och inget tålamod för de som inte förstår vad jag menar. Och man måste fatta fort! För när jag tappat förtroendet (vilket tar ungefär 5 sekunder) är det svårt att komma igen. Det slutar oftast med att jag slänger på luren med orden "jag gör det själv, det går fortare". Och det gör det ju - om jag rent fysiskt ägde tiden. Nu äger jag dock vare sig tiden, motivationen eller ens viljan.
Mycket lite av det jag gör nu för tiden överhuvudtaget har någon som helst mening. Visst är man väl deprimerad när man tänker så? Jag ser ingen mening i någonting. Utom möjligen en sak - att bli smal. Men jag är för hungrig för det. Kroppen skriker efter något att äta och tvingas alldeles för ofta att ta det som ligger närmst. Som ostomelett på Lennujanna, pommes frites på Liverpool Steakhouse och kaffe latte på kaffegrädde från Coffe Inn. Det kan också vara kalevkolor. Det var frukost idag. Enkom för det var högst oklart om jag skulle orka stå upp så länge som den här förmiddagen hittills krävt. Utan dem. Estniska marsipankolor. Jo men jag har ett bra liv. Jo då.
//
