rädd? njae
Jag är sen. Jag vet det redan tre timmar innan avgång. Om det beror på det där Air France-skiten som skrämmer skiten ur mig. Vet jag inte. Men de har börjat ropa ut i högtalarna att man ska stänga av mobiltelefonen innan man går ombord. Äh, jag vet inte - man kanske bara är vidskeplig? Men det var ju det där med att det där planet som exploderade eller sjönk eller vad det nu gjorde var så himlens tekniskt så att blixten ville slå ner i det. Så det kan vara därför eller? För ibland glömmer jag att slå av mobilen. Det gör jag. En gång ringde det i väskhyllan innan vi ens landat. Nu! Nu ropade de det igen! Stäng av mobilerna innan ni boardar. På tre språk. Ryska, estniska och engelska. Mobili. Stäng av den. Stäng av den för helvete!
Egentligen är jag inte rädd. För jag vill bara bara hem. Det är det enda jag vill. Jag vill verkligen på riktigt bara åka hem. Det har jag velat ända sedan jag kom i måndags. Men kroppen. Den känner inte så mycket av det där längre. Den är anpassad och står där på trappmaskinen på gymet och har det ganska bra liksom. Hjärtat däremot. Hjärtat vill hem! Hjärtat behöver fina, fina vänner. Och familjen. Och den längtan blir hjärtat aldrig av med. Den bleknar inte en enda dag längre. Varför skulle man vilja vara ensam en enda minut? När man kan vara med andra människor. Människor som i varierande grad och med högst varierande intensitet - älskar mig. Eller åtminstone uppskattar mitt sällskap. Säger hejje! När jag kommer hem. Hejje! Åtföljt av ett utrop av förtjusning. Eller kulighet. Av välkomnande. Vi har saknat dig! Det gör mig in i själen så pensionärsglad att jag vill skrika. Jag vill kramas och smeka den här förtjusande människans kind och säga fina saker. Jag vill hålla om människan, oavsett kön, när det är mörkt och jag vill väcka människan med en favoritlåt på stereon och ömma rörelser för att väcka mjukt. Jag vill bära fram människan. Under dagen. Och bidra med det jag kan - i min 120 timmars vecka. Jag har satt en ära i att ha tid. Med vänner och familj. Ja, en ära. Jag ursäktar mig i möten, går ifrån om så aldrig bara fem minuter - med få undantag. Va fan - det är ju för helvete jag som bestämmer.
//
