slitage
Alla mina saker (av världslig natur) går sönder så vansinnigt fort. I dessa dagar. Jag har ett rött armband i läder med en hand på. Handen ser nästan rostig ut och armbandet är mera brunrött, än klarrött som det var från början. Det lilla bruna läderarmbandet jag har bredvid har tappat sina hängen och ser ni ut som en smutsig hårsnodd. Det fransar sig i kanten. Dyrt skit. Min Back-kappa. Om vilken jag drömde våta drömmar i två månader innan den äntligen hängde på NK på rea - i MIN storlek - har som revor i sitt siden. Som maskor nästan. Och fodret tittar fram i ena ärmen. Vilket är orimligt för det priset - men kanske inte med tanke på slitaget. Hur många gånger den legat på golvet efter sena nätter (på spy bar), hur många gånger den hamnat under någon tjock gubbes kabinväska på planet (på väg till spy bar) och hur många gånger sagda armband fastnat i det där fodret på just den där ärmen. Vet jag inte. Därtill konsumerar jag strumpbyxor från Wolford som om det vore trepack på extrapris från Lindex. Det blir liksom noppor på foten efter en halv dag och det finns alltid något att fastna i. Bordets vassa kant i det trånga konferensrummet, de kantiga fåtöljerna i plast på flygplatsen, spy bar. Jag har två par nya Ray-Ban som ser ut som skridskorinkar eftersom jag tappar dem så fort jag böjer mig framåt (ofta). Och för att de ligger i botten på väskan ständigt (på spy bar). Jag gräver alltid efter de där glasögonen. De är sneda nu och på den ena röda skalmen ser man den silvriga under. De är, låt se, fyra veckor gamla. Den nya väskan. Den stora. Är gråsliten under så skinnet ser ut som mocka och en nit har börjat lossna. Den är vaddå - tre veckor gammal. Men den ställer jag å andra sidan ner vart som helst. På öststatsbussen, på perrongen i tunnelbanan (skulle aldrig göra det i vanliga fall men den väger ju som ett mindre land). Jag checkar in den, jag släpar den genom folksamlingar ( på spy bar) och jag spiller kaffe och öl på den under bordet på Kåken, vid baren på Riche och i loungen på Swiss (när jag inte är ensam).
Och så var det ansiktet. Det är en palett av färger numera. Grått i pannan, sedan grågrönt, sedan blått. Övergår i rött runt näsroten och så de där prickarna på hakan. I lila och brunt. Jag ser trött ut. Suckar jag. Tittar ner på kroppen som motsägelsefullt nog bara har tid att sitta stilla. Nu för tiden.
//
