är det verkligen över det där?
Jag måste berätta om honom för att berätta om vem jag är. Och varför jag sitter sådär vid datorn. På nätterna. Och varför jag säger sådana där provocerande sanningar och varför jag vägrar att infoga mig i den där längtande skeden med något slags hjärta. Jag måste berätta då. Och när jag gör det så är den naturliga följdfrågan något i stil med
Är det verkligen över det där
Med en skepsis. Och en överrumplande känsla av avvund inför hur jag tillåtit mig att känna. En gång. Men egentligen är jag ju bara bra på att berätta en historia. Och att omfamna kärlek som kan förklara mig. Jag tänker således sluta prata om mig. Jag tänker lägga mig i den där skeden istället. Med hela mitt väsen. Och omfamna kärlek som är lycklig. Och okomplicerad. Och ren.
Jag ska bara lära känna den lite. Så kommer den att definiera hur det ska vara. För att det ska kännas som att det är på riktigt.
//
