avdelning anpassning
Tänk det absolut suraste som finns, det vill säga mig utan mat när något samtidigt gått riktigt snett i livet. Som jag beter mig mot mamma när Micke är ett as, J skäller på mig för saker jag inte rår för och jag gått upp fyra kilo på en månad. OCH glömt att äta. Och har feber. Så ungefär. Tjurig är förnamnet. Tänk det - gånger tre. Så är a l l a ester. Och man kan ju tycka att det jag tjurar över är tämligen banala ting. Men jag vägrar gå med på att varenda jävla est (särskilt inte de som handlar i Estlands dyraste mataffär) har värre problem än så som kan föranleda det här JÄVLA humöret. De går in i mig utan att be om ursäkt, de skäller och viftar bort mig med handen och de stirrar surt. De hälsar inte i kassan, de går rakt över fötterna på mig och de hjälper inte till när botten går ur på min matkasse. De trampar istället sönder en avokado utan att ens se sig om. Och jag - jag hämnas på samma sätt som dem. Jag skäller ut dem på ett språk de inte förstår. Så med lugn och behärskad röst säger jag till killen som bryskt kör bort mig från en bänk på gymmet: Sug din egen jävla svettiga kuk ditt sprutluder. Ät din flensost ditt strålskadade sovjetiska avskräde.
Jag har blivit väldigt charmig. Och riktigt anammat det här landets seder och bruk. Försöker ödmjukt passa in. Eller inte.
//
