KOM HEM EMMA
Vi dansar i eländig otakt - jag och Estlands komplexfyllda huvudstad - den sovjetiska pärlan längs östkusten. Jag avskyr den. Den är patetisk. J sa, när han var här, att det är förvisso ångest att gå genom gatorna här. I det där eländigt smutsiga snömoddet bland alla människor som släpar fötterna efter sig med sänkta huvuden. Men Stockholmsångest. Ja se det är något helt annat. Det har han rätt i. Det här är inte ångest. Det är misär. Det här en fucking åmål-längtan bort till förströelse och konsensus. Men det är en längtan som aldrig exploderar eller tar sig några konstnärliga uttryck. Det går inte att förströ sig här. Den här staden stänger sina dörrar strax efter midnatt och den öppnar inte förrän solen redan skiner in genom mitt sovrumsfönster. Den har ingen puls eller andning. Den suckar lite trött mitt på dagen innan den eftermiddagsslött lägger sig tillrätta strax efter en i det närmsta infantil rusningstimme. Därefter bor man bara i en död sten. Och vi sitter i våra lägenheter - jag och esterna - och skäms för neonskyltarna om lyser upp parken som bryter av det gamla från det nya. Till slut går vi och lägger oss av ren utmattning. Och förstår inte varför vi inte åtminstone bor i Riga.
Jag åker hem på fredag. I exakt 34 timmar ska jag omfamna riktig ångest. Den är välkommen.
//
