n e j
Jag känner mig sjuk. Jag har ont i hela kroppen. Halsen känns svullen och jag har eksem på benen som rispar mot byxorna och skaver i stövelskaften. Det känns om att någon sträckt ut mitt skinn som över en trumma. Det kanske är eksem i halsen också för det känns likadant. Tungan känns varm och stor i munnen och händerna är nästan som svullna. Magen är som en blåsbälg och det ömmar i muskler, under hälarna och längs med armarnas undersida. De som ständigt vilar mot ett tangentbord, ett skrivbord, ett mötesbord, ett matbord.
Jag har svårt att bringa reda i oordningen i huvudet och jag är således fullständigt utmanövrerad av stress stundtals. Jag var på bio igår och satt inte still i mer än fem minuter. Jag var ett vidrigt sällskap. Som en mask. Därefter kommer jag hem men jag sätter inte på tv: n längre Tvättar inte av mig sminket och smörjer in mig med någon kräm - plockar undan använda glas och reder något slags näste inför kväll och natt. Jag reflekterar inte över klockan och tänker att jag borde sova nu för när solen tittar in framåt sextiden är jag ändå lika trött. Det är en världsordning numera. Jag har således slutat planera sömn. Jag tänder ett ljus istället, tillåter rökning inomhus i den där lilla, lilla lägenheten och så spotify - gärna under någon slags invand tystnad. Jag skär parmesanost med kniv och dricker rödvin, champagne eller kaffe. I plastmugg.
Jag har ingen vardag längre. Inget svenssonliv. Jag har inga rutiner, inga privata måsten, inga hämningar, inga gränser. Det är destruktivt att leva såhär. Destruktivt att inte orka äta falukorv på knäckebröd framför CSI. Men jag behöver något mer. Jag behöver fly. Jag behöver tillåta mig att inte förstå och finna någon slags ro i det. Jag har behov att ingen ska förstå mig - eller så är det precis det jag vill. Jag kommer aldrig hitta kärlek så här. Kärlek hittar mig dock. Och ibland får den kärleken vila ett slag hos mig. Den får mig att sova någon timme extra och faktiskt vilja ligga stilla, kunna ligga stilla. Men det är övergående. Jag behöver den men jag har ingenting att ge tillbaka. Ingen respekt. När solen kommer vid sex är det således över. Jag går och duschar och blir någon annan. Som inte alls ser någon som helst charm med att nöja sig med en enda person under de kommande 24 timmarna. Jag behöver. Mer.
Jag känner igen det där sa J igår när jag drack seven eleven kaffe och åt Reisen till frukost/lunch/middag. Sådär höll hon på förr tills hon svimmade i entrén på Ringvägen - berättar han för dem som råkar höra. I nästa andetag gör han mig åter livegen. Kan du jobba där några veckor? Kan du åka till Oslo imorgon? Hinner du tillbaka till Köpenhamn innan fem?
Hur gör man sedan? Med vardag? Kommer jag kunna leva i den någon gång?
//
