smilfink
Jag kommer på mig själv när jag står på bussen som i snigelfart styrt kosan rakt ut mot den baltiska förorten. Jag flinar. Hela tiden flinar jag. Jag har blivit en riktig smilfink. Förbi byggarbetsplatsen flinar jag och förbi den smutsiga korsningen vid Ülemiste City som är en rent motbjudande variant av redan osexiga flygplatsbundna köpcentrum. Anemiska fuskpälsbeklädda ester pendlar dit från Gamla Stan. De vinglar ner för den branta stigen vid busshållsplatsen i sina stilettklackar. Mot shoppingen. Det är vidrigt smutsigt på gatorna och det kommer ner något nukleärt och blött från grådassiga skyar. Men inget av det här spelar någon roll för mig. Jag drar inte ens upp luvan och jag klafsar lugnt över oljedränkta snödrivor och lera när jag gått av bussen. Den kör vidare - med en allmän stämning av självmord hängandes i luften. Men jag - jag flinar mest. Jag har svårt att inte flina när jag sitter i möte. När jag pratar om semesterpengar och budget och allvarliga brister i diverse arbetsmetoder. Hela tiden ler jag. Stort. Jag skrattar rent av.
Jag känner mig utomordentligt fånig.
//
