broder jakob, broder jakob, sover du, sover du
Hela helgen har jag gått och skrutit. Att jag minsann kan sova igen. Efter att ha vridit mig i de här lakanen i månader. Men det har inte alls gått över. Och nu är klockan 02.19 och 08.30 imorgon kommer en hel delegation av män i slipsar. Som jag ska skaka hand med och därefter förklara för var och en i tur och ordning att nej, jag ska varken servera kaffe eller ta mötesanteckningar - det är jag som är mötet. Det kommer på riktigt gå till så. På bruten engelska.
Jag kommer se trött ut. Mörka ringar under ögonen. För innan dess ska jag också springa till havet. Jag gör det varje dag. Springer dit ner. Fortare dit än hem - för jag har bråttom dit. Jag springer längst ut på piren, vänder ryggen mot färjeläget och tittar uppåt och utåt. Hemåt. Jag tittar på vågorna och svanarna som dyker efter fiskar och fiskmåsarna som försöker flyga i motvind. Jag andas in rutten tång och alger och ömsom dött hav, ömsom levande. Jag äcklas av svanarna och måsarna som lever med hela sina kroppar i det där vattnet, bredvid de där färjorna och industrierna. Men om jag bara tittar på dem, och ingen bil åker förbi just då - tittar jag på dem som man borde titta på fåglar. Med ett slags lugn. Sedan lunkar jag hem igen. Från Foorum springer jag så fort jag orkar. Tills det smakar metall i munnen och jag måste lägga mig i trappuppgången och få tillbaka andan. Tills benen darrar och huvudet pulserar och jag måste gå dubbelvikt under flera timmar för att magen liksom krampar. Jag har glömt den här formen av ångestdämpare. Den är fantastisk.
//
