hoppsan
Det kommer över mig stötvis och alltid väldigt plötsligt. Som en stor sorg. På något sätt. En förnimmelse liksom om hur meningslöst jag framlever mitt liv. Och då gråter jag alltid lite. Bara för ett ögonblick. Och sedan står jag där med tårar i handen och förstår inte vad som hänt. Vad fånig du är, säger jag till mig själv. Stå här och gråta. Då försvinner det. Och jag återgår till det normala. Börja jobba igen. Ser fram emot att få lite sällskap ikväll och faktiskt snöra på mig skorna och gå en sväng längs kusten. Med en deckare i öronen. Lämnad då med bara en liten baksmälla av det jag just förnam. Ensamhet. Ångest. Saknad. Utanförskap.
Hellre kanske att det kommer som en överdos i en halv minut. Än att det som pollen finfördelar sig över min ekande lägenhet, mina skrynkliga kläder (jag har fortfarande inte köpt något strykjärn) och över den här samlingen estniskiska byggnader de kallar stad.
//
