i know it's only in my head
Vi pratar ångest - och kärlek - i ungefär tre minuter. Och sedan vet vi. Att vi kan lägga på nu. Det blir inte han heller. DET BLIR INTE DU!
Jag måste ju ha så mycket mer. Vet du. Du måste förstå mig. Eller vilja förstå. Och slutligen inse att du aldrig kan det. Och respektera mig för det.
Jag måste ju ha så mycket mer. Jag måste ha kärlek som inte tar slut. Ja, vi kanske tar slut. Av andra skäl. Det är faktiskt det mest troliga scenariot. Men kärlek. Som är på riktigt. Den kan aldrig ta slut. Bara förändras. Därför är det högst giltigt att säga jag kommer alltid att älska dig. Du måste vara av en sådan natur att du håller med. Och sedan - när jag tillhör någon annan - ändå kunna möta mig på gatan en dag och tänka fan vad jag har älskat dig. Och kanske ta min hand och hålla den lite för länge och säga jag tycker verkligen om dig och jag har saknat dig i mitt liv. Utan att du går därifrån med mig i dina armar. Utan att du faktiskt. Botar den där längtan.
Mer måste jag ha. Mer. Jag behöver ångest över att kärlek aldrig är så där påtagligt i verkligheten. Som i tanken. Din ångest. Och ett livslångt sökande efter att få den att bli. Just så verklig.
Det blir inte du heller. Vilket förstås är mitt fel. Mer än någon annans.
//
