inte helt impad
De klarar inte ens av att göra någonting fint av strandpromenaden. Den som skulle kunna ringla sig längs kustbandet. Den skulle kunna vara en solglittrande fristad - ett avstamp som i sig själv är alldeles gratis för vattnet och solen och stenarna och sanden och tången och luften. De känner inte till vare sig öst eller väst. Men där, längs östersjöns kalla vatten, har de smällt upp en hårt trafikerad väg till Pernu bara meter ifrån vattenbrynet. Däremellan ett orange metallstaket fullt av klotter. Jag såg inte mindre än tre kanyler mellan stenarna och när jag närmade mig färjeläget inser jag att strandpromenad är sanning med modifikation. Här bor människor, den mindre trevliga sorten. Det är de som slår sönder flaskor mot stenarna, slänger matrester och samlar lump längs utloppen där avloppsvatten, förmodligen renat men i alla fall, rinner rakt ut i havet. Det luktar unket där det forsar ut över stenarna och sanden. Jag försöker att blunda och andas in det som ändå luktar tång och hav och salt och jag tittar bortåt horisonten och vinkar hejdå till färjan hem. Men bilarna stör mig, avgaserna och det eländiga tutandet från lastbilar som har bråttom till färjorna. Så jag går hem utan havsluft under vingarna - utan saltvattenstänk i håret, sand mellan tårna och stramande solvarmt ansikte.
Möjligen rensade det huvudet från spam. Men det kan bero på den milslånga promenaden lika gärna. Söndagskvällen i Eesti? Den jobbar jag bort.
//
