kört
En del dagar - idag är en sådan - stöter jag på sådan massiv patrull i mig själv att jag inte står ut! Jag KAN inte jobba. Kan inte för mitt liv koncentrera mig på något vettigt. Jag orkar inte driva någonting, vara den drivande och den som andfått får saker att hända. Snälla, kan jag inte bara få förvärvsarbeta idag? Eller gå härifrån bara. Krypa ur mitt eget skinn. För jag trivs inte i det här skinnet idag. Det stramar ena sekunden och är för stort i nästa. Det kliar och jag har lite utslag på insidan låren. Sådär som jag fått sedan jag var liten när jag är varm och svettig och måste gå långt så benen skaver mot varandra.
Jag vill inte, vill inte, vill inte. Och jag har ju lärt mig. Att när det känns så. Är det bara att luta sig tillbaka. Och göra ingenting. Acceptera att huvudet inte kan. Eller vill. Jag kan inte kämpa emot det här. Ge mig vilken kroppslig åkomma som helst - huvudvärk, klåda, förlamande trötthet och orkeslöshet. Ge mig feber, halsont så påträngande att jag hellre sväljer mitt eget huvud än något ätbart. Ge mig kramp i skuldrorna, kallsvettningar och manodepressiva attacker av gråt, hemlängtan, saknad och ensamhet. Jag jobbar ändå - oförtrutet. Jag sitter ändå där - vid mitt kala köksbord och hamrar på tangentbordet. Men när det sätter sig som en parasit på en nu skiter jag i det här- nerv - då kan jag lika gärna lägga ner. Det kommer inte bli bättre än så här idag.
//
Minns mina tomma blickar ut mot korsningen Edgeware Road/Old Marylbone Road för ganska exakt ett år sedan. Ungefär samtidigt som ätteläggen vek papperssvalor och undrade vad fan gubbarna pysslade med någon annanstans. Undrade vilken snäsning som var att vänta härnäst. Innan Chefen fick sparken.
Få något vettigt gjort? Glöm det. Utanför väntade ändå det där alldeles otroligt charmerande, oemotståndliga...
Hang in there, though! Det kommer lättare tider och du kommer att vara ohemult vis, klok och med tjockare skinn på näsan.
