produktiv måndagsförmiddag utan mat för det har jag slutat med
Att vara ensam om att vara ensam. Är nog det värsta. Inte ensamheten i sig. Att bli ensam kvar som ensam. Det här jagar mig dygnet runt mer eller mindre. Antingen jobb eller privatliv? Ska det vara så? Men om jobbet skiter sig så skiter sig privatlivet och tvärtom. Då måste man alltså ha ett lagom liv, ett lagom privatliv. Man måste hoppa in i ett förhållande någonstans i mitten och man måste jobba lite lagom mycket, vara lagom framgångsrik och upptagen. För det är osexigt att inte ha ambitioner men man kan inte ha för mycket ambition får då sitter man snart som en ensam fitta på ett kontor i Estland. Och kliver över danska lik i jakt på en tillfredsställelse som aldrig kommer. Men utan det? Hur blir det då? Jag vill fly in i ett ensamt utomlandsliv för då gör jag åtminstone någonting som kan kompensera det faktum att jag är h e l t ensam.
Jag vet hur det blev så här. Jag hängde kvar med M i ungefär fyra år för länge. In i vuxen ålder. In i en ålder när man kan förvänta sig någonting annat av en tvåsamhet som vi förväntades dela. Jag har slösat bort mitt liv på den mannen. Ja slösat. Han är som den där kulan som jag vill skjuta in i esters hjärnor. Som kan ta sig in men som inte kan ta sig ut och därför studsar mellan väggarna därinne.
Nej, jag går inte omkring och är kär i honom. Gud vad ni missuppfattar mig. Jag går omkring och är oälskad av honom. Och oälskad i betydelsen att han aldrig har älskat mig emedan han ligger som en oavslutad tråd i det flowchart som beskriver mitt liv. Han är som den där spam-tråden i det flowchart jag gör just nu. Den som bara hänger ut som en en extra arm från produktionskroppen. Slappt liksom. Där är pilen som inte har någon pil från sig. Pilen som inte leder till någon annan pil. Det är spam - bara.
Och så förstås den här stolthetsfaktorn. Den är viktig. Att det inte är okej att bry sig om varandras liv. Efteråt. Det har vi ju båda två skapat så fina rutiner kring. Att avsluta alla former av kontakt med att skrika "jag älskar inte dig". Inte en gång - flera. Och det är väl bara han som sagt det. Vad jag vet. Att jag då skulle ha ett behov av att veta att han mår bra. Missuppfattas så lätt. Eller missuppfattas som att missuppfattas. Men nu undrar jag verkligen. Jag vill veta och inte veta. Jag önskar honom allt gott och inget. Jag vill känna honom och jag vill inte det.
Hela natten jobbade jag. Därför har jag inget kvar till den här måndagen. Mer än närvaro.
//
