skitanpassning
Igår var jag ute och sprang. Och stannade bara en enda gång. Vid ett rödljus där jag höll på att bli överkörd. Kroppen vill springa. Jag är chockad men den kan också det. Den kan springa en timme i sträck och den orkar fortfarande springa fortare de sista 200 metrarna över kullerstenarna. Och när den bara vilat i någon minut så orkar den ta två trappsteg i taget i fem våningar upp. Det är för att den är piggare men också för att den inte längre räknar ner timmar och minuter tills den ska få åka hem. Den har till och med bokat en flygbiljett för avfärd klockan åtta på morgonen, vilket i praktiken innebär att den lika gärna skulle kunna åka kvällen före. Nu var det för all del en viss skillnad i pris på biljetten (3500) men helt plötsligt känner kroppen mer för nollresultat i resebudgeten än hemlängtan. Kroppen tänker inte att den missar en torsdagskväll på Riche. Det har faktiskt inte ens slagit kroppen - på nära nog två veckor nu.
Nästa helg är kroppen ensam i Estland igen. Med saker att göra på lördagen som inte låter sig avbokas. Och det är helt okej. Kroppen känner inga utbrott av panik (bara i korta stunder) och inför att åka hem på fredag? Kroppen är jätteglad utan att lida av att den inom kort måste åka därifrån.
Jävla kropp till att anpassa sig.
//
