smarto
Jag tror ändå att jag är rätt smart. För jag inte bara förstår - utan accepterar. Att alla dagar inte kan vara stordådsdagar, alla veckor stordådsveckor. En del dagar får man vara nöjd med att man gått upp på morgonen - åtminstone sorterat sina 1000 olästa mail och parerat de värsta personalsmällarna. Förskottsutbetalningar, semesterplanering och snabbt ledningsmöte med tafatta mellanchefer. Därefter var jag lika slut som jag vanligtvis är efter 16-timmarsdagar på resande fot mellan nordeuropiska huvudstäder i flygrusning. Med 32 nya meddelanden inspelade under en halvtimmesflygning. Förvånansvärt ofta vill folk bara informera mig. Så gott som hälften av alla mail är FYI eller cc. Tack så mycket - nu lagrar jag infon i min gigantiska infodatabas. Den ligger mellan min richenerv och min fabläs för gigantiska väskor, män med en livsnjutargen samt flygskräcken. Men nu är det lagrat - svarar jag. Tack för infon.
Jag har börjat vänja mig vid utsocknes. Det betyder framför allt att jag försäger mig (se föregående inlägg) och säger "åka hem". Jag har varit väldigt noga med att inte yppa det här tidigare - inte på något språk. Jag säger "lägenheten" eller "där där jag bor". Aldrig "hem". Nu har jag släppt det där. Jag sitter också "hemma" mer. När jag mår dåligt och har feber och ont i halsen vill jag åka "hem". Jag vill sitta i soffan med benen uppdragna och datorn på en kudde och jobba. Jag längtar inte till Swissôtel och den ryskvulgära baren där. Jag vill koka mitt eget te. Så många koppar jag vill och om det hinner bli kallt innan jag börjat dricka det värmer jag nytt. Jag vill ställa datorn åt sidan när jag är trött - inte rulla ihop sladden och promenera genom gatorna med de där ungdomsgängen som enda befolkning. Jag har inte haft så här mycket i kylskåpet på flera år och inatt var första natten sedan jag "flyttade in" som jag inte vaknade när Mr Mister så småningom slängde ut sina sista gäster. Jag har väl vant mig. En tillvänjning jag känner igen mig själv i. Mera. Jag är inte säker på att jag gillar den här tillvanda kvinnan så särskilt mycket dock. Men hon blir garanterat mer långvarig här på jorden. Än den där kvinnan jag praktiserat som de tre sista månaderna.
Jag ska gå till Rimi nu. Det blir macka till kvällsmat och jag har inget bröd. Rimi bakar vid sju varje kväll. Som ett sista godnattparti. Det har jag lärt mig. På mackan har jag egenimporterad makrill i tomatsås som jag idag på lunchen beskrev som det jag saknar mest med Sverige. M sa kalvpaté, någon annan korv. Jag sa kärlek och makrill. I tomatsås.
//
