vanedjur
Nej. Jag vill inte. Men större delen av tiden. Är jag ju nästan som tillfreds med min högst oangenäma tillvaro. I Estland. Människan är för jävla vidrig faktiskt. Som vanedjur betraktat. För vart man än är och hur man än framlever sitt liv - så vänjer man sig. Det är som att kroppen - för att kunna hantera oövervinnlig sorg, längtan, ångest och förtvivlan - tvingar hjärnan och framför allt hjärtat att nöja sig. Kroppen dämpar själv det som annars skulle göra att jag packade mina väskor och gråtande sprang ut ur det här landet. Ut genom den förbannade passkontrollen och förbi de där slemmiga hundarna. Och hem! Inte till garderoben vid Globen. Till människorna! Till staden, till att tillhöra och vara en del av något som ohjälpligt snurrar vidare utan mig. Det är som att springa på ett löpband som till slut går för fort. Och man måste kliva av medan alla andra bara tycks behöva lunka för att hänga med i samma takt. Där går de och strosar i försommarsolen. Mina människor.
Under korta stunder vänder det. När ensamheten blir för stor. Idag blev den det en stund på eftermiddagen. Någon la upp bilder från en fest jag ville vara på. Och där var de. Alla vanliga horor. Och det är inte hororna i sig (Mackan) jag saknar, utan hela inramningen. Tillhörigheten. Men jag ringde J. Och sedan gick det över. Kan du inte komma hem i helgen, sa han. Och jag motiverade varför jag inte kunde det. Då sa han "jag ska ändå jobba en hel del i helgen faktiskt". Då känns det lättare. Han ska jobba. Det ska regna över östersjöområdet i helgen. Med mig på fel sida.
Jag kan faktiskt.
Leva med det.
//
