Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Vilka i helvete är det som läser min blogg? De där strecken i statistiken är typ jämna över varje dag. Det betyder att jag har ungefär en 22 man stark läsekrets varje dag. Utom en del dagar, då har jag något på 50. Men det är nog när jag hamnar på den där listan över senaste inlägg precis när listan låser sig för natten. Då kan man ligga överst i typ 12 timmar. Oklart varför jag skulle vilja det. Jag gillar de där strecken, det är väl det.

Snart får jag dricka rosé och gå härifrån där det sistämnda är av störst betydelse. Utecompagniet öppnar ikväll och jag tänker att jag vill sitta där en stund, vid ett bord och ta in och smälta att jag på riktigt får sova ut imorgon. Äta brunch på altanen och sedan slöa hela eftermiddagen. Som en söndag mitt i veckan. Bara det att efter söndag kommer - fredag.

Man ska glädjas för det lilla i livet. Det blir bäst så.

Nu blev det här väldigt jobbigt. Alla vill köpa min present. Det där ligamentet blev plötsligt än mer vitalt. Och ändå skulle det kännas så bra. Ungefär som när Moster skilde sig och pantade vigselringen. För pengarna köpte hon typ limpa och mjölk. Som för att symboliskt spotta på honom. Sälja skiten och köpa något som absolut inte är varaktigt. Ett par jeans kanske. En semesterresa går ju inte för det blir säkert jätteroligt och det skulle vara en motiverad anledning för att sälja en symbolisk present. Rekreation typ. Det måste vara något meningslöst. Kanske går det om några veckor?

Träffade jag presentgivaren på stan skulle jag dra ner kavajärmen och säga att jag redan gjort det. Med intakta ligament.

Mardrömmen vore ju - att han träffar någon ny innan jag gör det. Att hans föräldrar ska säga något i stil med; ja och du har hört antar jag och jag bor kvar i min ruttna etta och jobbar arslet av mig. Nej, då ska väl han ha barn med något bombnedslag säkert. Eller kanske gifta sig. Fast att tycka om vore minst lika dåligt. Det också. Jag lade ut det där armbandet på Blocket idag. En liten, liten sträng som håller samman två inte helt vitala delar långt inne i bröstet, brast då. Men de är som ligament de där strängarna - de läker sig självt.

//

Dagsverke avklarat. Två telefonsamtal. Och ett till My. Så tre då. Sätta upp rutiner som frigör tid för mig. Chefskap i sin mest utstuderade form. Har jag lärt mig på en dyr kurs på Narvavägen en gång.

Imorgon är det en afton. Det ligger vin i luften redan från tidig morgon. Man vet redan vid lunch att det snart är kört. Alla kunder jobbar halvdag, administrativ personal lägger ner från 2-snåret. Det är vår barn, gå hem.

//

Det kan inte vara meningen att jag ska sitta inne på kontoret i mina svarta kalasbyxor när det ser ut såhär ute. Det är sommar. Jag kan omöjligen koncentrera mig på någonting annat än att bara finnas. Lunchen var ett mycket obehagligt sammelsurium av Eastkaraktärer på Valborg, se nedan. Stockholm är så magiskt litet. Så kan till exempel en lådlunch på Mosebacke Torg vara precis lika traumatiskt som en homecoming på Statt i Karlskoga. Ja, numera är inte det särskilt dramatiskt, men när man precis hade flyttat. Där var tjejerna (och nuvarande flickvännerna) som hoppades att jag aldrig skulle sätta min fot innanför Värmlands gränser igen. Och deras kompisar . Och deras kompisar. Där är killarna som inte hoppades på något annat än just sagda fot innanför nämnda gräns. Han som hatade mig i trean, elevrådsordföranden som jag hjälpte att spy en gång. Mitt första hångel och mitt sista, bästisen, antagonisten, kusinen, brorsan och hans tjej. Och hennes bästis. Alltid denna bästis. Enda skillnaden mot Mosebacke Torg och Statt är att på Statt innehar samma person ofta flera roller, t ex

kusin, bästis, flickvän, flickväns bästis, elevrådsordförande. Eller ännu bättre; ex, bästis ex, kusins ex och nuvarande näste till bästisens bästis.

Ni fattar ju hur svårt det är att uppgradera produktionssystem? Jag tänker mer på jeans. Faktiskt nästan uteslutande bara. På jeans. Inte så dumt faktiskt.

Jag fick panik igår. P a n i k. Jag är gammal. Jag är som de där gamla frunsen i stora baren på Riche. De som fortfarande överhuvutaget ÄR på Riche, diskuterar "gå vidare" och dricker hallonshots som besatta för att de sett att exkexet är där med en annan tant. Jag är som Pernilla Wahlgren som spelar oskuldsfull guvernant på Göta Lejon - i Sound of Music. Kom igen. Pernilla Wahlgren är de facto ÄLDRE än halvpervot von Trapp (Tommy Nilsson). Jag tänker att jag har ett år till på mig innan jag på riktigt måste vara på väg någonstans. Men vartåt? Innan jag borde ha lämnat något slags avtryck efter mig. Ett epos kanske? Eller en nationalsång. Eller okej - en uppgradering av de norska produktionssystemen.

//

Alltid när jag mår bra så startar jag en ny blogg. En där ångesten inte får härja så fritt. Det är ett viktigt statement. Ett hejdå ångest, hej arrogans och hjärtlöshet. Och nu har jag ju ingen eller väldigt lite ångest. Lite på söndagar men det är ju bara sådant som hänger kvar från kvällen innan. Nu värre än under resten av året för solhelvetet kommer ju redan vid fem och det blir liksom ljusare inne än ute. Har man tur har man kommit hem innan solhelvetet kommer, men det är låga odds för det. Jag skulle vilja att det alltid regnade mellan 5 och 9 på morgonen. Det vore bra för landets bönder också, säkert. Och jag kunde få sova ifred. Alternativt bli sjukt fräsch nu under sommaren och inte behöva sova mellan 5 och 9. Det är kanske en bättre idé.

Men nu börjar redan valborgshetsen. Rosé tydligen. Och kanske lite grillning. Och utgång. Det enda som är bra med att gå ut på Valborg är att alla samlas på samma ställe, det finns nämligen inte så mycket öppet. Riche är stängt och nattklubb känns sådär. East alltså. Jättebra. Alla ex, eventuella nattklubbshångel, timanställda studenter, bortglömda kursare och mediekollegor på en och samma gång. Fast det är dumt för mig att blanda folk för mycket. Jag ljuger för ofta för det.

Jag håller mig hemma alltså. Middag hos moster och därefter - film? Jag tycker det är lite gulligt att jag fortfarande tror att det är vad som kommer att hända.

//