bästisen med hunden
Det kan inte vara meningen att jag ska sitta inne på kontoret i mina svarta kalasbyxor när det ser ut såhär ute. Det är sommar. Jag kan omöjligen koncentrera mig på någonting annat än att bara finnas. Lunchen var ett mycket obehagligt sammelsurium av Eastkaraktärer på Valborg, se nedan. Stockholm är så magiskt litet. Så kan till exempel en lådlunch på Mosebacke Torg vara precis lika traumatiskt som en homecoming på Statt i Karlskoga. Ja, numera är inte det särskilt dramatiskt, men när man precis hade flyttat. Där var tjejerna (och nuvarande flickvännerna) som hoppades att jag aldrig skulle sätta min fot innanför Värmlands gränser igen. Och deras kompisar . Och deras kompisar. Där är killarna som inte hoppades på något annat än just sagda fot innanför nämnda gräns. Han som hatade mig i trean, elevrådsordföranden som jag hjälpte att spy en gång. Mitt första hångel och mitt sista, bästisen, antagonisten, kusinen, brorsan och hans tjej. Och hennes bästis. Alltid denna bästis. Enda skillnaden mot Mosebacke Torg och Statt är att på Statt innehar samma person ofta flera roller, t ex
kusin, bästis, flickvän, flickväns bästis, elevrådsordförande. Eller ännu bättre; ex, bästis ex, kusins ex och nuvarande näste till bästisens bästis.
Ni fattar ju hur svårt det är att uppgradera produktionssystem? Jag tänker mer på jeans. Faktiskt nästan uteslutande bara. På jeans. Inte så dumt faktiskt.
