ångest är min arvedel
Jag älskar nätmobbing. Fitta - kom över honom. Det är inte ens ett problem. Jag har kommit över honom. Det jag gör är att hålla fast vid resterna av en verklig känsla. Något som är äkta. Oavsett om det är kärlek, besvikelse, längtan eller missunnsamhet. Det är något att ta på. Det är något mer än passion, tilldragelse och ytligt samtycke av någons stil, sätt att föra sig och umgänge. Det är att framkalla ångest som i ärlighetens namn är ganska obefintlig. Dessvärre är ångest något som klär mig. Den ger mig den där uppsynen jag vill att någon ska falla för, den gör mig smalare och låter mig leva det liv som jag vill leva. Den gör mig obetänksam och impulsiv och den tillåter mig att belöna mig utan konsekvens- eller riskanalys. Ångest nu för tiden är dock inte tillnärmelsevis lika kvalmig och tryckande som jag är van vid. Den ger mig inte panik, skräck och en obefintlig tilltro till mig själv och min kropp i dagsljus. Den ligger inte som en tyngd på mitt huvud när jag vaknar och den förföljer mig inte uppför skanstullsbron. Varken i taxi på väg hem en tidig söndagsmorgon eller på väg till kontoret vid ungefär samma tid en måndagsmorgon. Den uppfyller mig inte, den förintar inte mig och den gör mig inte rastlös. Den hindrar mig inte från att äta och jag skadar inte andra med flit längre. Så blir jag till exempel uppriktigt glad när jag ser O med den där tjejen som alls inte är någon utetjej. Han ser glad ut. Han får röra henne och hon vill vara i hans närhet. Jag älskar när jag ser dem gå därifrån. Han förtjänar det.
Idag fortsätter jakten på reakappan. Jus kanske har den. Till det himmelsblå Acneklänning. Det får duga. Så mycket mera ångest än för nyårspaltor. Äger jag inte.
//
