how are you, love?
Andra söndagen ensam. Andra söndagen helt befriad från ångest. Det efter brunch med trötta tanter på Mocco och julkonsert på Nalen. Det är skönt att komma hem då. Och att jag är ensam bekommer mig inte ikväll. Inte alls faktiskt. Välkommen hem Emma, sa plötsligt det här lilla kyffet. Välkommen hem till dig. Fryser du? Ta på dig den här, den har legat på elementet och väntat på att du ska komma hem.
Det är egentligen inte lägenheten så mycket. Det är jag. Jag är vanlig igen. Jag har ingen ångest. Jag vet precis varför, och jag behöver inte ens älta det. Hej mig själv.
Jag gör ändå sådant som skulle kunna misstolkas för ångest. Som att komma hem åtta på morgonen en lördag i mitten av december. Men det efter att ha inväntat luciamorgon på mörk fransk bistro. Med fördragna sammetsgardiner och pink floyd, öl i vinglas och franska cigaretter. Det påverkade mig. Den där rösten, tonfallet. Hur han kallar mig för dear och love med fransk brytning. En stekare utan tvekan. Förstås. Men en fransk stekare. Vad blir det? Råbiff?
Jag rider på vågen ett tag. På vågen som gör att jag inte tänker det minsta på vad som ska komma härnäst. Och efter det. och efter det.
"Then I will think about tomorrow. When you will call me. Then we will meet and then I will kiss you."
Enkelt va?
//
