wherever I lay my hat (that's my home)
Jag har INGEN ångest. Den är utplånad. Ja, jag kan tänka mig att flytta bort. Flytta undan. Utan att trösta mig ständigt. Jag måste inte det. Trösta mig alltså. Jag måste inte det. Jag kan sitta här utan att tycka särskilt synd om mig. Och 2009 kommer definitivt att bli ett bättre år än 2008. 2008 sög faktiskt.
Och det blev inte ens lite som jag hade tänkt mig. Jag hade ju alla planer i världen på att sitta ihop med M under 2008. Det blev dock inte så. Det blev så i sju dagar. Sju dagar för länge in på 2008. Som det kom att visa sig.
2009 däremot. Kanske blir ett år - inte i Stockholm? Gud vad konstigt. Men okej! Verkligen! Okej. Jag behöver inte vara här. Jag har inget som binder mig hit. Jag har bara mig.
Vart är ditt hem, frågade jag J i fredags. En mycket befogad fråga i sammanhanget. Han säger till exempel inte - nu måste jag åka hem. Han säger, jag måste åka nu. Han säger inte - ska vi åka hem, han säger ska vi åka.
E: So where is your home?
J: Were I lay my fury hat.
E: Hat?
J: Yes love. Hat.
//
