Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag är mörkrädd. Jag ser okända män titta in genom fönstret i mitt gamla rum, ser dem sitta på altanen. Både de som stirrar in i huset och de som sitter med ryggen mot mig. De där som bara stirrar ut mot skogen är de värsta. För varför sitter de där? vad vill de mig? De smyger runt huset, varv efter varv och registrerar min minsta rörelse. De ser när jag går på toaletten, när jag drar ner rullgardinerna i mammas och pappas sovrum, när jag kokar te i köket för fjärde gången under samma natt. Ibland ställer de sig helt nära fönstren och håller händerna runt ansiktet och kikar in. De knackar stilla på fönstren, vill in. De smyger upp för källartrappen när jag sover. Sitter i pappas fåtölj och tittar på mig när jag inte vet att de är där. De skär hål i fönsterrutan i köket med en diamantskärare och kan således öppna fönsterklykan och smyga in utan att ha sönder något.

De kommer helt nära gryningen, mellan tre och fyra ungefär. Innan det ljusnar, men tillräckligt sent för att husen runt omkring ska vara tysta och släckta.

Jag fyller sju år på söndag. Plus tjugo. Tydligen.

//