boomer!
Jag ska inte klaga faktiskt. Jag älskar katastroffilmer. Det är skräckblandad förtjusning. Alla barn älskar det. Att bli rädd fast hålla pappa i handen samtidigt. Det enda som saknas är just den där handen. Sova i någons knä en liten stund.
Till slut var det bara din säng och den där påsen från karamellkungen sa han på högbergsgatan i februari. När jag skrek av ilska, och besvikelse och gråt och besvikelse och mera besvikelse. Nu säljer jag armbandet. Det är ju bara ett jävla armband. Eller, det kunde bara varit ett jävla armband. Det kunde ha varit det.
Boomer, skriker hon och hunden hoppar genom en eldfylld tunnel och in genom en nödutgång precis i den sekunden när utanför exploderar. Det är Golden Retreiver. Det är helt sjukt hur mycket man kan älska en sådan där.
