där landet ligger
Söndagsångest en torsdag? Det är något som inte står rätt till. Underbara, kräsna, ovanligt lyckade, medvetna tjejer och deras grabbiga tjejighet hela dagen till trots. De är fantastiska de där kvinnorna. Var och en är hela blombuketter, fruktstånd på Hötorget och körgossar från Grandpa. De bär upp varandra på ett sätt jag aldrig sett tjejer göra. Och de låter mig oftast stjäla en liten, liten del av det. Det hjälper. Det hjälper mot ensamheten. Mot att känna mig tämligen liten. Det låter mig sitta ner en stund när jag kommer hem. Sitta framför teven och verkligen titta på den. Inte fladdra runt den och dammsuga, slöjobba, handtvätta och rensa garderoben. My städar när hon har ont i ryggen, jag när jag har ångest. Gärna i något överskåp. Alternativt skurar jag taket i köket, rensar avloppet i badrummet eller dammsuger alla böckers alla sidor. Och torkar.
Inte idag dock. Det är en mera stillsam ångest idag. Men ändå. Jag vill ju verkligen se den där tönten. En skymt bara. Möta hans blick. Få veta vart landet ligger. Jag känner ju honom, jag skulle se. Hur han mår, vart han varit och vart han ska. Jag skulle det. Han lurar många, men inte mig.
Men jag måste sluta leta. Jag drömmer nästan varje natt, precis innan jag vaknar, att jag rundar hörnet av Hantverkargatan och att han då kommer ut från East. Som att East låg runt hörnet från Hantverkargatan. Men det är alltid East. Rikard är där. Och Caroline. Den här gången hälsar vi inte. Jag bara kollar vart landet ligger. Sedan går jag utan att vända mig om för att se vart landet hamnat. När jag gått.
//
