det har med altanen att göra
Hur ska jag klara att göra det här under någon så väldigt lång tid till? Sitta på det här kontoret och slösurfa mellan oändliga möten av högst varierande relevans. Jag vill ju bara, bara vara i solen. Jag vill ha lite kärlek och omge mig med dem som kan ge mig det. Jag vill ha somriga kläder (ja, svarta somriga kläder alltså) och svala skor. Jag vill visa benen (aldrig i livet, men ni fattar ju grejen), dricka mängder med rosévin och snubbla nedför trappen vid brf Gobellängen när fåglarna kvittrat upp solen sedan länge. Jag vill röka Joan Collins-långa cigaretter på dekadenta uteserveringar och ta mig en sängfösare någonstans där vattnet kluckar mot något gjort i trä. Jag vill få fräknar på näsan fast nästan alla klumpar ihop sig och ser ut som kloasma mer än fräknar. Jag vill bada i dyigt insjövatten när det blivit 25 grader varmt och jag vill bli myggbiten på mammas altan.
Som vanligt övergår alltid dekadensen i den där trygga björkomgärdade altanen. Och ljuden som betyder hemma för mig. Jag somnar bara jag tänker på dem, fast allt jag hör här är stadslarm, Claudia som städar och det ständiga surret från mobiltelefoner och inkommande mail. Inuti hör jag vattnet som kluckar och tystnaden som är så tyst att det faktiskt går att lyssna till den. Sedan kan de vara hur bonniga de vill och låta snusen rinna. De kan gasa med sina tvåfyrtiofemmor med tonade rutor. När de försvinner är det ändå dagg på bryggan och tittar man över sjön ser man en ände. Jag ser hellre en ände än en oändlighet. Det har med altanen att göra. Med björkarna över tegelhuset.
//
