inte helt oväntat sömnlös
Väldigt inte oväntat på min ära. Att jag inte sover. Klockan ringer 05.30. Stormöte imorgon, vunnen upphandling och projektlederi i fyra länder. Jag skiter i det, jag har inga kalasbyxor rena och jag vill jobba halvdag på fredag för att en gammal vän är psykiskt utmattad och vill att jag kommer hem. Vibbar, går i Råbäck och bara finns. På gräsmattan hela dagarna, på altanen när det blir kväll. Kroken är magsjuk och vill bara sova i knät. Tydligen.
Jag vet vad felet är. Varför jag inte sover, varför jag blir så rastlös. Jag har alltid spytt upp det. Gråtit orimligt mycket tills jag inte kunnat gråta mer. Velat skrika, prata tills orden tar slut och haft behov av att VETA och förstå. Han har aldrig det. Han har inte sagt någonting. Nu vet han allt. Igen. Och jag fortfarande ingenting.
Men jag har kastat tallrikar färdigt, städat maniskt och sedan lika maniskt struntat i det. Handlat sönder alla kreditkort, vinglat hem 17 helger i rad efter att ha druckit orimliga mängder champagne på Berns och Village, trösthånglat med heta arkitekter i linne och rensat garderob och smyckeskrin i jakt på det som ändå inte betyder någonting. Längre.
//
