man kanske ringer
Det här är nästan patetiskt. För jag kan lika gärna ringa. Han läser ju det här ändå. Förmodligen.
Jag önskar vi kunde vara lite ärliga. Nu. Om när hell freezes over. Om det kan det. Jag önskar vi kunde slänga det mellan oss lite. Sådär som vi kan de där sällsynta nätterna i hans fönster. Nej, det är inte första gången jag sitter där och undrar om det är sista eller första gången. För att citera mig själv; man lämnar inte sin familj. Eller gör man det? Och hur då? Det är en riktig fråga. För hittills har det gått käpprätt åt skogen. Det där lämnandet.
Jag vet inte. Och jag vet inte hur man får reda på det. Man kanske ringer? Säger hejje.
//
Kommentarer
Trackback
