Britta Persson is (fortfarande) a blogger

En till dag utan ambition, ork eller ens förmåga att faktiskt jobba. Finare väder än någonsin och jag vill bara gå i affärer, äta yoghurtglass i Kungsan och strosa längs stadsgårdskajen med en tjock tidning under armen. Jag gör ingenting här ändå så huruvida jag är kvar eller går gör inte världens största skillnad just nu. Jag har - t r å k i g t. Hade jag varit hemma hade jag lämnat datorn nu och satt på teven, gått ut på balkongen eller diskat efter taberaset igår. Jag lagade mat för första gången sedan M bestämde sig för att jag är tämligen ointressant naken och att vårt samkväm endast gick ut på karamellkungen och tv. Sedan dess har jag inte ätit lagad middag hemma. Förrän igår. Det kändes inget speciellt alls. Jag högaktar inte hans och mitt liv tillsammans. Jag äter karamellkungen ibland utan att reflektera över det och min lägenhet ger mig INGA associationer som har med honom att göra. Inga alls.

Armbandet fortsatt ute till försäljning - ännu inte sålt. Jag vill helst inte, men tänker. Om vi någonsin skulle bli tillsammans igen (when hell freezes over), då skulle han bli ledsen för att jag sålt det och köpt ett par jeans och två bag-in-box.

Det här är min tjej, jag kan inte leva utan henne du vet. Sade han till Marcus, tittade på mig och drog mig i höften. Jag har alltid älskat när han drar mig i höften. Nu har skiten skitit sig fast och vägrar försvinna. Jag tänker på att han sagt det varje dag. Säkert tio gånger hör jag honom säga exakt så. Känner känslan av att veta att det är ju han - ändå. Alltid ändå, trots allt och även om. En månad senare vill han inget hellre än att leva utan sagda tjej. Därför ska armbandet väck.