will never marry
Jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan vara lite glättig. Och när jag är det blir jag beskylld för att vara onödigt ytlig. Jag avskyr när det blir pretto, men irriterar mig orealistiskt mycket på tjejer i leopardtights som jobbar som kallskänkor i storkök. Ambitioner, ja tack men inte för mycket. Genuina intressen tack och förmåga att vara streetsmart vid motgång. Inte alls som mig alltså.
Under tiden har M där hemma ramlat ihop fullständigt. Lagt sig ner utan minsta vilja att ens försöka resa på sig. Jag vill inte se mer, jag tycker hon är knäpp. Plötsligt säger jag, precis som Micke, att förhållanden tar slut. Jag säger det med en axelryckning för att få henne att förstå att sådant händer. Det kommer hända igen. Att man varit sambo, sagt till varandra i åratal att man älskar varandra och inte kan tänka sig ett liv utan varandra - spelar ingen roll längre. Det är de flyktigaste och mest undflyende ord man kan uttala. Jag avskydde att Micke påpekade det. Vaddå förhållanden tar slut? Som att man då ska acceptera från den ena timmen till den andra att han nu är som död för mig. Det är ingen som helst skillnad och jag vet nu att jag aldrig tar mig in igen. Till det som är han på riktigt. Nu är det tjaba tjena för hela slanten. Nervöst och arrogant. Undflyende rent av. Jag vill hitta någon som inte har ett staket uppkört i röven. Som inte har halsfett som tränger över den stärkta skjortkanten. Men han får inte jobba på mejeri heller, och dricka öl på krita fast han är 32. Utsikterna för att bli gift är små alltså. Obefintliga. Rent av.
//
