Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jo men det är klart att jag är fucked up. Men inte av saknad nu. Tvärtemot saknad. Flykt åt ett annat håll. Utrensning. Radering. Men jag har en märklig bild av hur det ska vara. Det där att någon vill vara där jag är alldeles oavsett. Att dörren alltid står på glänt. Jag hinner inte säga färdigt "vill du" innan ja haglar över mig. Eller "det är klart jag vill". Eller ett irriterat "vad tror du". Där ett "var är du" åtföljs av ett "bakom dig" eller "jag kommer ju fattar du väl" innan jag hunnit lägga ner mobilen i väskan igen. Jag flackar förstås med blicken, vill inte att han ska stå för nära och så är det ju reglerna. Det finns Bernsregler och söndagsregler. Det finns dagar när reglerna inte gäller och en del regler som är till för att brytas. Det finns regler hemma och det finns regler som styr tiden. Hårdast är dessa regler. Reglerna som bestämmer hur varaktigt vi kan låta detta vara. Det ska hur som helst åtföljas av ett hejdundrande fireri. Ett hejdå man aldrig glömmer. Ett i Paris kanske. Eller i NY. Ett tack för att du lagade mig.

//