hej det är emma, det regnar från sidan igen...
Vädret. Det är helt oförsonligt. 4 grader och regn från sidan. Jag kastar av mig jackan idag och lägger mig på golvet när jag kommer hem. Jag har liksom regnat sönder. Jag lika gärna ligga här på golvet. För jag är så trött. Så trött på mörkret och på min ensamma lägenhet och på jobbet och på att alltid känna mig så genuint olycklig utan anledning. Och ensam. Också det utan anledning. Och jag vägrar tro att det ska ha det minsta med honom att göra. För jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som under höstarna med honom. Hejdå gumman, jag ringer dig på tisdag och en puss i pannan på fredagen räcker liksom inte. Det är inte tillnärmelsevis tillräckligt när det regnar från sidan. Man måste ringa jouren sådana dagar.
Jag var alltid hans jour. Som han aldrig vare sig använde eller behövde. Det faktum att han aldrig behövde mig, att jag aldrig tilläts tillföra någonting till hans de där dagarna när det regnar från sidan - är liksom själva pudelns kärna. Det som gör att jag nu för tiden. Alltid är behövd. Har en jour.
Utan att vara en.
//
