hejdå
Nej, jag skulle aldrig bo där permanent, men jag skulle förmodligen dött utan den där hunden, det där huset med sina välbekanta ljud och suckar och de där människorna. Inget är privat där, inget får vara hemligt. På gott och ont förstås. På gott och ont.
Jag gick runt sjön på grådaskiga söndagen. Nästan melankolisk kring det där brunsvarta vattnet som såg så förtjusande kallt ut. Sanden var klibbig och smutsig och så regnet. Från sidan in genom halsduken och mössan och luvan och in i nacken där håret fortfarande var fuktigt. Där lade sig regnet till rätta som en kall hand. Upp genom öde camping gick jag. Där husvagnar stod uppställda under hängbjörkar sist jag var där. Där Alfred skrikande stänkte vatten på mamma i vattenbrynet.
Det är nya tider nu. Inte nödvändigtvis sämre. Bara nya.
Det har hänt något nämligen. Han orkar inte längre. Han vill inte. Och plötsligt förstår jag det. Jag ser i bakhuvudet min egen undflyende kropp, mina orörliga händer och de där fruktansvärda utbrotten. Jag förstår honom. Men jag VILL inte att han ska gå. Nu. Jag vill inte det. Det är en befrielse och en seger alldeles oavsett om han faktiskt ger sig av efter ikväll. Eller inte. Att jag känner något.
Vi skrattade idag åt farvälrestauranger. Jag har många här på söder. Vi har Pet Sounds, Koh Pang Gang och Il Tempo. Ingen av dem kan jag gå till. Il Tempo är helt uteslutet. Jag får hitta ny. En ful en gul kanske. Så förbannat långt att gå bara, men lättare att slippa gå dit igenom om det nu skulle bli. Hejdå.
//
